In the European countries, a lot of different help offers for families with violent acting children and adolescents exist, in general financed and organised by governmental institutions. Respectively, different systems (youth welfare, school, health, justice) are responsible for the target group. These varying responsibilities can be explained by different traditions dealing with problematic behaviour or by different national structures. In a comparative research project within the Daphne II programme of the European Commission, partners from Germany (ZfKJ Freiburg), France (IRTS Rennes), Sweden (University Halmstad), Poland (University Warsaw) and Switzerland (FH St. Gallen) worked together for two years. The project aimed at the analysis and comparison of ambulant help offers for violent children and young people and their families. As on result, common quality criteria for best practice could be figured out. The book addresses practitioners working with violent acting children and adolescents and their parents in different fields, as well as students, lecturers and researchers.

In most European countries, there is a great need for further education and competence development of professionals supporting young people with violent behavior. To fulfill this need, innovative approaches based on quality guidelines are required. In a comparative research-practice transfer project, partners of Germany, France, Poland, Sweden and Switzerland co-operated for two years to implement and evaluate two different strategies for further education based on the quality criteria developed in a previous study. These quality criteria aim at improving co-operation between different help systems, describe necessary changes in professional attitudes and methods and present more effective strategies for institutions to support young people with violent behavior. The project has resulted in a validation of such pivotal criteria, and driven forward recommendations for the implementation of competence development measures.

I rapporten konstateras att det formella utbildningssystemet ställs inför utmaningar som det har svårt att hantera på egen hand. Det gäller inte minst förverkligandet av det livslånga lärandet. Utöver den beskrivning som görs av det formella utbildningssystemet sammanfattas i rapporten erfarenheterna från Utvecklingspartnerskapet SALT som pågick under 2005-2007. I rapporten argumenteras för ett integrativt perspektiv på lärande där det formella utbildningsväsendet samverkar med alternativa miljöer för icke-formellt lärande. Av rapporten framkommer att dessa alternativa lärandemiljöer når många av de grupper som det formella utbildningsväsendet har svårt att nå. De verkar också ha utvecklat metoder för att bedriva undervisning som passar dessa grupper. De miljöer som beskrivs är ABF-skolan, Sherpa-vägledaren inom Xist/Kvinnoforum samt Accessprogrammet som utvecklats av Urkraft. De beskrivna miljöerna utgör dock bara exempel på icke-formella lärande miljöer som skulle kunna bidra till att förverkliga målsättningen om det livslånga och det livsvida lärandet.

De studerade miljöerna visade sig framgångsrika när det gällde att förebygga problem, och att förbereda deltagarna inför arbetslivet. De innebar för många en andra chans efter  misslyckade studier, och de medgav genom inriktning på bildning och personlig utveckling en återhämtning för dem som känner sig pressade av omgivningens krav. Ett integrativt perspektiv på lärande skulle öppna för nya flexibla övergångar mellan det formella  utbildningsväsendet och andra alternativa och icke-formella lärandemiljöer. Det skulle resultera i ett differentierat utbildningssystem som skulle kunna erbjuda både kunskapsförmedling och omsorg om de studerande.

I rapporten redovisas två metoder för att integrera icke-formella lärandemiljöer i det formella utbildningsväsendet. Det skulle kunna ske endera genom samverkan, som i fallet med ABF-skolan och Vuxenutbildningen med Centrum för vägledning och validering (CV) i Skellefteå, eller genom OCN-Sweden som erbjuder både kvalitetssäkring och en form av erkännande av utbildningen i Accessprogrammet. Det senare en nyetablerad verksamhet som sprids likt en folkrörelse över landet.

Det saknas dock inte exempel i rapporten på hur det formella utbildningsväsendet försöker att fullgöra sitt uppdrag genom att utveckla nya metoder. Inom det individuella programmet KLIV i Skellefteå kommun tog man arbetslivet till hjälp och utvecklade individualiserade studievägar som även om de innebar en utestängning från gemenskapen under gymnasietiden erbjuder en framtida integration på arbetsmarknaden. Inom Högskolan i Halmstad utvecklas ett program som använder sig av arbetslivet och dess efterfrågan av tjänster när man genomför olika projekt och utvärderingar. Erfarenheterna av detta program visar att studenter som kommer från hem utan tidigare erfarenhet av högre studier kan finna sig tillrätta och lyckas. Att uppleva sig tillhöra arbetarklassen eller att ha erfarenhet av invandring kan inom samhälls- och beteendevetenskap bidra till en djupare förståelse av olika sociala fenomen. Avsaknaden av studietraditioner på universitets- och högskolenivå innebär dock samtidigt ett kontinuerligt behov av vägledning inom en rad områden. Något som uppmärksammades av det Open Space som genomfördes inom SALT. Studenterna behöver vägledning i en rad situationer där de tvingas fatta beslut som upplevs som avgörande för framtiden.

Gambling has become quite common in Sweden. The Swedish National Institute of Public Health (2010) has reported that about 70% of the Swedish population has gambled at least once during the last 12 months. Half of the population had gambled with money by 18 years of age and about 11% had gambled for the first time when they were 12-years-old or younger. In the report from the Swedish National Institute of Public Health, gambling problems are related to health problems and risky alcohol consumption. The highest problem rate is found among men aged 18 to 24; almost 1 in 10 had some gambling problems. The share of problem gamblers is found to be twice as high among the under-age gamblers as it is among the population as a whole. Young people gamble less but develop gambling problems to a larger extent than adult gamblers. In this article young people's gambling and their gambling careers are analysed as a natural part of their internalisation of other adult habits.

Grannsamverkan i flerfamiljshus har i Halland visat sig vara både effektiv och uthållig

Utvärderingens syfte var att undersöka grannsamverkan i flerfamiljshus i två bostadsområden i Halland. Bostadsområdet Sörse är beläget i Varberg och Andersberg i Halmstad. Grannsamverkan i flerfamiljshus började år 2007 i Varberg och är nu inne på sitt sjätte år och i Halmstad på sitt femte år. Rapporten redovisar en stadig minskning av brottsligheten i dessa områden efter att grannsamverkan etablerades. Med hjälp av polisens brottsstatistik (RAR) över anmälningar i Sörse respektive Andersberg har forskargruppen sökt svar på i vilken omfattning grannsamverkan bidragit till att brottsligheten i form av brott mot person, stöld och tillgreppsbrott samt skadegörelse minskat.

Grannsamverkan började med en rivstart på Sörse i Varberg år 2007 och anmälningarna av brott sköt i höjden, en följd av ökad vaksamhet och ökad benägenhet att göra anmälningar i samband med grannsamverkans etablering. Därefter sänktes förekomsten av inbrott och tillgrepp samt av skadegörelsen rejält i området. Brott mot person var mera stabilt över tid men det kan dock noteras en minskning även här. Jämfört med år 2006 innan grannsamverkan etablerades i Sörse och år 2010 har brottsligheten minskat med 37 procent. Brottsligheten på Andersberg i Halmstad har efter etableringen av grannsamverkan under hösten 2008 och början av år 2009 minskat med sammantaget 23 procent år 2010. I båda bostadsområdena noteras en stadig minskning av brottsligheten efter att grannsamverkan etablerats. Minskningen är tydligast när det gäller tillgrepp och skadegörelse. Den är också betydligt större på Sörse och Andersberg jämfört med Varbergs kommun och Halmstads kommun eller Hallands län.

Forskningsmaterialet utgjordes utöver polisens statistik över anmälningar, även av en enkät som besvarats av 503 personer samt av 48 intervjuer med nyckelpersoner och de boende på såväl Sörse som Andersberg. Grannsamverkan har visat sig vara både framgångsrik och uthållig såväl på Sörse som på Andersberg. En anledning är att den har fått växa fram organiskt i båda stadsdelarna utifrån sina skilda lokala förutsättningar. En utveckling som lett till en balans mellan social och situationell brottsprevention.

De organisatoriska lösningarna har visat sig vara uthålliga, på Sörse genom att de tar vara på de boendes engagemang, och på Andersberg genom att grannsamverkan har integrerats i bostadsbolagets verksamhet. Annat som bidragit till uthållighet är utbudet av betydelsefulla roller som grannsamverkare kan ikläda sig. De bidrar till erkännande och uppskattning av grannarna, både när det gäller att organisera sociala aktiviteter för gemenskap, gå rundor i grannskapet, samtala med grannar och föra protokoll över åtgärder för att förhindra brott och brand. De gav grannsamverkare ett erkännande och en känslomässig belöning som motiverar ett fortsatt engagemang.

Till framgångsfaktorerna hör att man som hyresgäst ges möjlighet till delaktighet i bostadsområdets utveckling. Till dessa hör även ett tydligt rättighetsperspektiv som betonar de boendes rätt till en god boendemiljö fri från brott och skadegörelse i samverkan med polis, försäkringsbolag och bostadsbolag. För att framgångsrikt kunna hävda sina rättigheter har vi identifierat några centrala egenskaper hos aktörerna inom grannsamverkan:

• Tilltro till den egna och grannarnas förmåga att värna sitt område mot brott och skadegörelse och att kunna främja gemenskap och trygghet
• Förmåga att mobilisera människor och omgivningens resurser inom grannskapet
• Förmåga att bygga hållbara alternativ som inte blir sårbara t ex beroende på ökande kostnader eller beroende på att grannsamverkan enbart vilar på ett fåtal eldsjälar

Innehållsförteckning: Inledning 150 ;

Spelsituationen 151 ;

Rummet 153 ;

Sportbaren: Ett rum för spelande 158 ;

Spelandets rationalisering 163 ;

Tiden 166 ;

Snabbt och kontinuerligt spelande ger en känsla av flyt 167 ;

”Time off” – spelandet som tidsfördriv 169 ;

Pengarnas betydelse och roll 171 ;

Ungdomars utgifter på spel 172 ;

Stora vinster 173 ;

Flera mindre vinster förlänger spelet 174 ;

Vinst varje gång hotar att utplåna spänningen 176 ;

Sammanfattning 176 ;

Referenser 178 ;

Övriga källor 180

(Från Studentlitteratur)

Spel om pengar har blivit ett utbrett fenomen i Sverige under 1990-talet, med spelbutiker, spelhörnor i varuhusen, spelmaskiner och spel med kort och på roulette på pubar, pizzerior och restauranger, samt spel på Bingo-Lotto hemma i vardagsrummet. Förutom den ökade tillgången till legala spelformer blir det allt vanligare med spel i miljöer och sammanhang där det inte förekom spel tidigare. Konsekvenserna av detta har ännu inte blivit beskrivna och analyserade av spelforskningen. Det är emellertid sannolikt att ungdomar i ökad omfattning involveras i spel redan under de tidiga tonåren. Det huvudsakliga syftet med denna avhandling är att uppmärksamma och diskutera de sociala konsekvenserna av ungdomars ökade tillgång till spel i samhället, och bidra till en ökad förståelse av spelandet bland ungdomar.

En kritisk genomgång av forskningslitteraturen kring spel är en viktig del av avhandlingen. Den försöker att organisera begrepp, teorier och forskningsresultat utifrån olika perspektiv och konstruera en handlingsteoretisk tankeram för att förstå ungdomars spelande.

Avhandlingen baseras även på empiriska data som samlades in genom nationell undersökning av svenska folkets spelande. Den första fasen av undersökningen utgjordes av en telefonintervju med slumpmässigt urval av befolkningen i ålder 15 till 74 år. Den andra fasen utgjordes av face-to-face intervjuer med samtliga respondenter som hade spelproblem och en matchad kontrollgrupp, sammanlagt 324 individer varav 96 ungdomar. Spelproblem mättes vid den första fasen av undersökningen och sedan efter två år vid den andra fasen med SOGS-R.

Avhandlingen uppmärksammar att spelandet blivit en institutionaliserad del av ekonomin och att många intressenter, inklusive staten, idrottsvärlden och föreningslivet blivit beroende av spelintäkter. Begränsningar och åldersrestriktioner sätter gränser för de ungas spelande, men de förhindrar inte spel, och allmänhetens inställning till spel kan närmast beskrivas som ambivalent eller positiv till spel.

Ungdomar verkar se introduktionen i spel som en naturlig del av vuxenblivandet och tillägnelsen av vuxna vanor. De flesta ungdomar spelar oavsett ålder, kön eller socioekonomiska förhållanden för nöjes skull. Men omkring fem till tio procent utvecklar ett mer problematiskt spelande med negativa konsekvenser. En tankeram utvecklas i avhandlingen som relaterar de ungas spelande till, 1) personlig bakgrund och levnadsförhållande, 2) spelsituationen och upplevelsen av rummet, tiden och pengar, 3) konsekvenserna av spelandet i form av upplevelser av flow och begäret att upprepa spelhandlingarna, och 4) intentioner med spelandet.

Trots lägre involvering i spel är spelproblem tre gånger så vanliga bland ungdomar i åldern 15 till 17 år än bland övriga deltagare i undersökningen. Det framgår dock av avhandlingen att spelproblemen för de flesta ungdomar är av övergående natur, åtminstone när det gäller mindre omfattande spelproblem.

Utvärderingens uppmärksamhet riktas i första hand mot BISAM och den funktion för inflytande och sam- ordning för brukare och anhöriga som prövats inom psykiatrin i Halland under projekttiden. Förutom två tjänster som BISAM på halvtid har en tillfällig projektorganisation byggts upp på länsnivå, med utveck- lingsledarna inom psykiatrin som närmast ansvariga, och med stöd av anställda ”coacher” eller mentorer.Syftet med utvärderingen har varit att samla in erfarenheter av försöksverksamheten med BISAM och deras uppdrag, samt att värdera detta utifrån psykiatrins övergripande ambitioner och målsättningar om ökat brukarinflytande och samordning. En central frågeställning har varit i vilken grad projektet lyckats infria de mål och de ambitioner om ökat inflytande och bättre samordning som formulerades i ansökan och andra dokument? Det har handlat om att försöka belysa vad BISAM betytt för brukar- och anhörig- organisationerna, och för länets kommuner samt psykiatriverksamheten i länet. Hur ser vidare berörda parter på en eventuell permanentning av verksamheten? Vilka frågor aktualiseras om försöksverksamheten beslutas övergå till ordinarie verksamhet? Insamlingen av data har skett genom intervjuer med informanter på olika befattningar inom psykiatrin och av företrädare för brukar- och anhörigorganisationer, samt med informanter på Region Halland och länets kommuner. Även utredningar, skrivelser, en nationell utvärd- ering av BISAM, samt ett urval av tidigare forskning och annan dokumentation har legat tillgrund för utvärderingen.I utvärderingen betonas att det finns skäl att uppmärksamma anställning av brukare inom psykiatrin ur ett demokratiperspektiv. Detta har ett värde i sig självt som ett inslag i demokratiseringen av psykiatrin. Jämte detta övergripande motiv finns mer avgränsat rationella motiv, som hänger samman med strävanden efter att effektivisera psykiatrin. Det finns informanter som påpekar att man inte får låta sig förledas av den roll som föregångslän som Halland har när det gäller brukarinflytande. Inför besluten om en etablering av BISAM i länet bör, påpekar man, nyttan med verksamheten vägas mot kostnaderna.Det är uppenbart att försöksverksamheten med BISAM tagits väl emot inom alla nivåer av psykiatrin och att den accepterats av brukar- och anhörigorganisationer. I stort sett samtliga informanter har under ut- värderingen på en direkt fråga uttalat sig för en fortsättning av verksamheten med BISAM. Den positiva inställningen beror inte bara av försöksverksamheten med BISAM. Den har också sin grund i att många inom psykiatrin sedan tidigare har gjort positiva erfarenheter av försök med brukarinflytande. Det saknas dock inte kritik. Det har ifrågasatts om brukarinflytandesamordning skall ha fokus på grupper som redan är organiserade. Detta skulle ytterligare stärka deras ställning och bidra till att förstärka skillnaderna jäm- fört med de grupper som inte är organiserade.Med ökat brukarinflytande inom psykiatrin möts två olika sätt att se på kunskap. Brukarnas betoning av personliga erfarenheter och deras uppfattning att brukare alltid skall ses som experter på sina egna förhåll- anden, konfronteras med en professionell psykiatri där evidens, vetenskap och beprövad erfarenhet sätts i första rummet. I utvärderingen betonas att alla inblandade måste respektera dessa skillnader och lära sig handskas med dem.Försöksverksamheten med BISAM kan trots invändningarna sägas ha fått ett visst, om än begränsat genomslag. Föreställningarna om vad BISAM kan innebära är dock många. Det finns nära nog lika många uppfattningar om vad BISAM borde ägna sig åt som det finns informanter i utvärderingen. Istället för att utgå från en bestämd modell har försöksverksamheten fått söka sig fram till en modell som beskrivs av BISAM i en särskild arbetsbeskrivning. BISAM kan således sägas ha formats i en dialog som pågått under hela försöksverksamheten.När försöksverksamheter övergår till ordinarie verksamheter tvingas man ta ställning till en rad frågor. Det gäller hur de skall organiseras och bemannas, var de skall inplaceras i organisationerna, samt vilka krav som skall ställas på de personer som skall inneha tjänsterna. Det innefattar även beslut om verksamheter- nas omfattning och hur denna skall finansieras. Med tanke på att kommunerna ansvarar för tillgången till4bra bostäder, eventuellt boende med stöd, och till sysselsättning, övergångsarbeten och arbetsträning samt annan service, borde kommunernas socialtjänst involveras på ett mer direkt sätt inför etableringen av verksamheten med BISAM än under försöksverksamheten. Särskilt viktigt verkar det vara att analysera BISAM:s relation till de personliga ombuden i kommunerna. Deras förhållandevis självständiga ställning framhålls av några informanter som ett föredöme.I utvärderingsrapporten beskrivs sex modeller för organisering av BISAM. Det första alternativet som har en stark bindning till psykiatrin påminner mycket om hur försöksverksamheten med BISAM varit organi- serad, med närhet till den administrativa och politiska ledningen av psykiatrin. I det andra alternativet har BISAM sin förankring av verksamheten hos länsbrukarrådet, vilket ger BISAM en självständig ställning, både gentemot psykiatrin och brukar- och anhörigorganisationerna. Det är också i länsbrukarrådet som de frågor skulle väckas som BISAM skulle ägna sig åt. I det tredje alternativet skulle en paraplyorganisation med flera organisationer ges i uppdrag av psykiatriförvaltningen att svara för verksamheten med BISAM i en del av länet, eller inom en kommun.Ett fjärde alternativ innehåller en mer decentraliserad lösning. Det utgår från att den viktigaste påverkan för brukare och anhöriga sker i mötet med vården. Det är således i detta möte som BISAM skall ha sin förankring. Genom en uppdelning av ansvaret mellan individuell nivå och verksamhetsnivå kan verksam- heterna med personliga ombud och BISAM komma att förstärka varandra. Ett femte alternativ skulle innebära att BISAM även samlokaliserades med de personliga ombuden i kommunerna. BISAM förväntas få en lika självständig roll som de personliga ombuden. Det sista alternativet innebär kanske den starkaste brukarstyrningen. En eller flera organisationer ges med det alternativet i uppdrag av psykiatriförvaltningen att själva svara för verksamheten med BISAM i en del av länet, eller inom en kommun. Tyngdpunkten i samordningen skulle därmed komma att ligga på lokal nivå.Försöksverksamheten i Halland var unik genom att erfarenhet av psykiatrin som brukare eller anhörig sågs som en merit och kvalificerande för tjänsterna som BISAM. Kraven på egen erfarenhet som brukare har tagits väl emot inom psykiatrin och inom brukar- och anhörigorganisationerna. Det som många framhåller som positivt är att erfarenhet som brukare tillför ett ytterligare perspektiv inom psykiatrin. Det saknas dock inte invändningar. Brukar- och anhörigorganisationerna ifrågasätter om BISAM med brukarerfaren- het och medlemskap i en brukarorganisation skulle vara föreningsneutrala. Det finns också informanter som befarar att personlig erfarenhet som brukare skulle bidra till att verksamheten med BISAM skulle bli extra sårbar.

Health, well-being, quality of life, and lifestyle are central concepts within health science, although generally accepted definitions are still lacking. Lifestyle can either be seen as an independent variable and the cause of unhealthy behaviour or as a dependent variable, which is affected by conditions in the society. In the first case, the attention is directed on each individual case: maintaining or improving health requires changes in lifestyle and living habits. In this perspective, diet and physical activity are important features for health promotion. In the second case the attention is rather directed on structural conditions in society, for example the food industry, the lunches for children at school, and the "fast food" industry should be influenced to protect human health. The structural perspective has, so far, received restricted impact when it concerns prevention and promotion of health. Processes of individualisation in the society have to an increasing extent viewed health as an affair for the individual. The benefits of physical activity, healthy food and beverage, social support, and joy are documented scientifically. In general, the trend towards increasing responsibility for one's lifestyle and health is positive, but might reinforce the inequality in health. With an even harder climate in society there might be a risk that individual health projects undermine the solidarity and the will to accept costs for medical treatment and care for people who risk their health through an unhealthy and risk-taking lifestyle. However, we argue that peoples' well-being and quality of life presupposes a society that stands up for all people.

Projektet Mötesplatsen Tian, som vänt sig till vuxna lindrigt utvecklingsstörda, handlade om just det som är rapportens underrubrik att erövra ett stycke liv. Att tillsammans med andra erövra en värld som annars ligger utanför den enskildes räckvidd. I rapporten som har tagits fram i samarbete med Wigforssgruppen, Högskolan i Halmstad berättar författarna, Ove Svensson och Kristina Lundgren, om den utsatthet som ofta drabbar personer med lindrig utvecklingsstörning och de psykosociala problem som kan bli en följd av utsattheten.

A growing number of young people in Sweden with intellectual disability have organized themselves during the last 15 years in self-advocacy groups for socializing, empowerment, and expressing opposition to the norms and attitudes in a society that labels them as disabled. At the same time, the Swedish welfare system has transformed dramatically with processes of far-reaching individualization, closure of the major institutions, decentralization of responsibility from the state to local governments, and an emerging welfare market where service users are turned into customers. The aim of this article is to analyse and discuss the significance of self-advocacy in the new welfare context. Data were collected over a period of more than 10 years using repeated interviews with members of two self-advocacy groups and participation observations. Findings suggest that participation in self-advocacy groups opens up members for increasing health and well-being through new roles and identities, and it strengthens their control over everyday life. Support is still needed, however, but in new ways; otherwise, the restrictions of the institutions will simply be reconstructed in the new welfare system.

Högskolan i Halmstad har på uppdrag av Region Halland utvärderat den regionala stödstrukturen för samverkan mellan kommunerna och Region Halland i länet. Utvärderingens huvudsyfte har varit att undersöka vilka erfarenheter ett urval av aktörer som arbetar inom stödstrukturen har av denna och vilka synpunkter de har på hur stödstrukturen fungerar. Ett annat syfte var att få underlag för lägesrapportering till SKL samt underlag för fortsatt utveckling och revidering av den regionala stödstrukturen. För att belysa innehållet i den samverkan som sker har man från strategisk nivå i den regionala stödstrukturen valt att till utvärderingen foga ett antal dokument om olika programområdens arbete (se bilagor). Utvärderingen bygger på genomgång av dokument om stödstrukturen och intervjuer med personer på dess olika nivåer. Intervjuer är genomförda med sammanlagt 28 personer från samtliga nivåer inom stödstrukturen: från arbetsgrupper och nätverk intervjuades 5 personer, på taktisk nivå intervjuades 13 personer, på strategisk nivå 8 personer samt från chefsgrupp Halland 2 personer.

Av intervjuerna framgår att det finns bred uppslutning på alla nivåer bakom etableringen av den regionala stödstrukturen. Det förefaller som om strukturen med framgång har implementerats i hela organisationen, vilket är ett förhållande som tidigare forskning visat vara betydelsefull för att samverkan och samarbetet ska utvecklas positivt. Det bör dock framhållas att uppslutningen kring den regionala stödstrukturen utgår från hur denna är tänkt att fungera och inte från hur den för närvarande i alla delar faktiskt fungerar.

Den positiva inställningen till den regionala stödstrukturen innebär inte att det saknas kritiska synpunkter. De som för fram kritik betonar dock att de, jämfört med tidigare, ser etableringen av den regionala stödstrukturen som en förbättring av samverkan och som lovande inför framtiden. Med tanke på att den regionala stödstrukturen befinner sig i ett uppbyggnadsskede framstår det som naturligt med viss kritik. Den grundläggande positiva inställningen kan dock ändras om förväntningarna på den regionala stödstrukturen inte infrias.

Det framgår av intervjuerna att en horisontell integration av samverkan mellan socialtjänsten och den näraliggande hälso- och sjukvården inletts redan innan den regionala stödstrukturen etablerades. En intersektoriell samverkan inleddes över huvudmannaskapsgränserna mellan det dåvarande Landstinget Halland och länets kommuner. Denna samverkan breddades och fördjupades när Region Hallands bildande och sedan ytterligare med den regionala stödstrukturens etablering. Samverkan kan även beskrivas som interprofessionell genom att den innefattar samarbete mellan skilda professioner inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

De som intervjuats inom strategiska gruppen framhåller att det skett en effektivisering bl.a. genom att hälso- och sjukvården inom den regionala stödstrukturen kan samarbeta med ett kollektiv av kommuner istället för med sex enskilda kommuner. Samverkan underlättar även mottagandet och hanteringen av nationella överenskommelser inom berörda områden. En utmaning inför framtiden kan, enligt intervjuerna, bli att tvingas prioritera för att undvika den arbetsbelastning som det innebär att hantera samtliga nationella initiativ.

Det gavs under intervjuerna bevis på att de intervjuade oberoende av organisationstillhörighet delar gemensamma mål. Ett sådant mål som återkom i flera intervjuer avsåg ambitionen att kunna erbjuda invånarna likvärdig vård/stöd oavsett var de bor i länet. Uppslutningen kring en gemensam målbild kan ses som uttryck för integration av samverkan hos de intervjuade. Den breda uppslutningen kommer sannolikt att bidra till att stärka samverkan mellan länets aktörer ytterligare framöver.

Den horisontella integrationen inom den regionala stödstrukturen på chefsgruppsnivå, strategisk nivå, taktisk nivå och inom arbetsgrupper och nätverk har varit framgångsrik. Den vertikala integrationen av samverkan mellan de olika nivåerna i den regionala stödstrukturen verkar emellertid behöva utvecklas. Insynen och kunskapen om vad som sker på de olika nivåerna varierar med den position man har i den regionala stödstrukturen. Bäst överblick av organisationen har man från de översta nivåerna i pyramidens topp, i övrigt begränsas insynen till den egna nivån och näraliggande nivåer. I intervjuerna speglas detta i att man önskar delta på möten på andra nivåer och efterlyser tydliga befattningsbeskrivningar för varje nivå med preciserade beslutsmandat samt en utvecklad informations- och kommunikationsstrategi. Det finns också en kritik som utgår från upplevelser av över- respektive underordning mellan olika aktörer. 

De intervjuade inom chefsgrupp Halland betonar vikten av att den regionala stödstrukturen behåller sitt fokus på nyttan för invånarna i länet. En inställning som delas av flera av dem som intervjuats. På taktisk nivå menar man dock att brukare och medborgare inte involverats i utvecklingen av den regionala stödstrukturen och att deras engagemang inte tagits tillvara i tillräcklig omfattning. En konsekvens av detta har, enligt kritikernas mening, varit att uppmärksamheten i allt för hög grad riktats mot organisatoriska lösningar snarare än mot nyttan för brukarna och länets invånare.

En utmaning som den regionala stödstrukturen kommer att ställas inför är valet mellan förstärkning och utökning av resurser och ambitioner eller en mer återhållsam utveckling som bygger på uppfattningar om risker för byråkratisering och där strukturens stödjande funktion övergår i styrning. Av tidigare forskning framgår att införandet av nya former för samverkan med utökat samarbete ofta leder till ökad arbetsbelastning. Det är uppenbart utifrån intervjuerna att arbetsbelastningen ökat på alla nivåer av den regionala stödstrukturen och att det skapat problem. Även höga ambitioner om att utveckla stödstrukturen riskerar att bidra till ökad arbetsbelastning. Det fördes under intervjuerna fram flera förslag om utökning av den regionala stödstrukturen med ytterligare aktörer. Det är främst hälso- och sjukvårdens medverkan som efterlyses, med önskemål om att denna ska utökas till att omfatta närsjukvården och primärvården i länets kommuner och ytterligare verksamhetsgrenar. Betydelsen av att även finna samverkansformer med de privata utförarna togs upp. Det hävdades vidare att mycket av den problematik som hamnar hos den strategiska gruppen skulle kunna hanteras bättre genom utökad samverkan med skolan och elevhälsan. Utvecklade samverkansformer med kommunernas försörjningsstöd sågs som en annan viktig fråga.

Ytterligare en utmaning för den regionala stödstrukturen är att förankra och utveckla arbetet på bred front med en evidensbaserad praktik inom socialtjänstens och den näraliggande hälso- och sjukvårdens verksamheter genom en tydligare knytning till processtöd och länets FoU-och FoUU-miljöer. Det kan även bidra till att brukarnas erfarenheter får en stärkt ställning, vilket efterlyses i intervjuerna.

Sammanfattningsvis kan konstateras att den regionala stödstrukturen på kort tid fått en bred uppslutning och utvecklat samverkan mellan länets kommuner och Region Halland. Utmaningarna ligger framförallt i att förbättra kommunikation/information, ytterligare förtydliga ansvar och beslutsmandat samt värna strukturens stödjande roll.