Syftet med föreliggande studie är att studera hur högläsning sker i fyra olika lässituationer i förskolan. Utifrån högläsningsaktiviteten vill vi sedan diskutera hur barnets språkliga utveckling kan möjliggöras respektive hindras genom deltagande i sådana praktiker. Den teoretiska utgångspunkten i vår studie är det sociokulturella perspektivet som innebär att lärandet är en social och kommunikativ process där språket är ett viktigt redskap för lärande. Inställningen är också att samspel och aktivitet utgör centrala aspekter för utvecklingen av barnets språk. Dessa begrepp löper därmed som en röd tråd genom uppsatsens alla delar. Den metod vi valt för insamling av det empiriska materialet är videoobservationer i samband med högläsningsaktiviteter i förskolan. Undersökningen har genomförts på fyra avdelningar på fyra olika förskolor i södra Sverige. Barnen som har deltagit i vår studie har varit mellan två och ett halvt år till sex år. Resultatet visar att barn som deltar i en och samma högläsningsaktivitet kan ges olika möjligheter till språklig utveckling. Detta då det framgår att det är pedagogens förhållningssätt som är centralt för huruvida barnet görs språkligt aktiv och samspelar under högläsningen. Det framgår även att pedagogens förmåga att läsa med inlevelse, vara lyhörd, skapa ögonkontakt, ställa frågor samt pausa är av betydelse för att barnet ska göras aktiv. Små barn kommunicerar med hela kroppen och när pedagogen inte uppmärksammar detta skulle detta kunna ses som hindrande för barnets språkliga utveckling då de inte uppmuntras att samspela och vara språkligt aktiva. Studien är viktig för den pedagogiska verksamheten i förskolan då den kan utgöra ett diskussionsunderlag kring hur högläsningsaktiviteter kan möjliggöra barnets språkliga utveckling.