Idag är personalen en allt viktigare tillgång för de flesta företag. I dessa företag finns ofta dolda tillgångar, i form av personal, som inte får synas i balansräkningen. På 1960-talet

började man använda sig av personalekonomisk redovisning, HRA, då man ansåg att även

företagets resurser i form av personal borde tas upp som en immateriell tillgång i

balansräkningen. Trots detta är det sällsynt med personalekonomiska balansräkningar,

förutom i idrottsvärlden där många fotbollsföreningar tar upp sina spelarkontrakt som

immateriella tillgångar. I Sverige finns något som heter elitlicensen, vilken reglerar hur

externt förvärvade fotbollsspelare får redovisas och värderas. Utgifterna för dessa spelare får

antingen kostnadsföras direkt eller aktiveras som en immateriell tillgång i balansräkningen,

därmed utesluts aktivering av utgifter för egna spelare. Genom en kombinerad kvalitativ och

kvantitativ metodansats försökte vi uppnå vårt syfte med uppsatsen, vilket var att undersöka

hur man kan redovisa egna spelare i sin balansräkning för att ge en rättvisande bild av

klubbens ställning och resultat. Vi ville även ta reda på ifall redovisningen av externa

spelarförvärv påverkar den rättvisande bilden. Undersökningen omfattade en intervju med en

väl insatt person inom ämnet, samt en enkätundersökning med fotbollslag i herrallsvenskan

2006. Resultatet av vår undersökning visade att våra respondenter inte anser att det finns ett

behov av att värdera de egna spelarna, beroende på att det inte tillåts av UEFA samt att det

saknas en tillförlitlig värderingsmodell. Vi anser dock att det kan vara bra att värdera de egna

spelarna då detta gör att samtliga spelare behandlas på likartat sätt, vilket ger en mer

rättvisande bild av föreningens ställning och resultat. Eftersom samtliga spelarkontrakt ser

likadana ut och enligt oss uppfyller samma tillgångskriterier, anser vi att de borde behandlas

på likartat sätt.