Roy Andersson är en internationellt hyllad regissör som genom användning av en stilistiskt, särpräglad bildestetik vunnit stort erkännande bland både kritiker och publik. Denna uppsats behandlar människo- och rumsgestaltning, samt granskning användningen av den komplexa bilden i ”En kärlekshistoria” (1970), ”Giliap” (1975) och ”Sånger från andra våningen” (2000). Med utgångspunkt från en hermeneutisk metod och auteurteori utförs analyser av dessa filmer.