"Kom’ ann medh Wälde/ Wett/ medh Skönheet/ rijka Stater, <br/><br> Ehr Werld är öfwer alt en änderligh Theater, <br/><br> <br/><br> Dher Döden spelar jämpt hin ypperste Person/<br/><br> Och Sorgen slår sitt Tiäll näst Lyckans stålta Thron." -- <br/><br> <br/><br> Olof Wexionius (1656–1689) hör till våra allra första barockpoeter. Trots ett språk fyllt av bilder och ordvändningar som gör honom till en av de mest fascinerande författarna i den svenska barocken, är han idag nästan helt bortglömd. Här presenteras ett fylligt urval av hans poesi, med den praktfulla förgängelsemeditationen ”Melancholie” i centrum. Vi förflyttas till kyrkogårdarnas benhus, där dödens demokrati slutligen råder och där man inte längre kan skilja kungen från herden. Hos Wexionius är hela världen en skådeplats, där Döden ständigt har huvudrollen… I boken ingår även ett av Wexionius’ första kända poem, begravningsdikten ”Charon”. Det är första gången den trycks sedan 1679.