Digitaliseringen har skapat nya, snabbare möjligheter för oss att kommunicera. Digitala redskap är idag en del av barnens värld och en del i tidigt läs- och skrivinlärning. Detta kräver att läraren besitter digital kompetens, en av nyckelkompetenserna för ett livslångt lärande enligt Europeiska unionen och Sveriges regering. Syftet med studien var att med hjälp av TPACK-modellen undersöka lågstadielärares syn på den egna användningen av digitala redskap i undervisningen på svenska samt hur lärare resonerar om digitala redskapens påverkan på lågstadieelevers kommunikation. Utifrån sociokulturellt perspektiv på lärande hämtar vi analysbegrepp som är viktiga för oss; mediering och artefakter. Teknologi ses som en medierande artefakt. För att på ett strukturerat sätt analysera och förstå komplexiteten i lärarens färdigheter i klassrummet och hur det påverkar elevens möjlighet till kommunikation används vårt teoretiska ramverk TPACK. Både kvalitativ och kvantitativ metod har använts för att komplettera varandra och ge ett bredare underlag. Enkäter gav en allmän bild av hur digitala redskap används i undervisningen och tolkning av digital kompetens medan intervjuer tillfört ett djup med erfarenheter från yrkesverksamma lärare på lågstadiet. Data har analyserats genom tematisk analys. Resultatet visar att lärare använder de digitala redskapen regelbundet och flitigt i syfte att kommunicera information och kunskap till eleverna. Däremot begränsas lärarstyrd användning av digitala redskap mellan elever. Detta beror på otillräckliga resurser, lärares uppfattning om sin egen och elevers digitala kompetens samt avsaknad av stöd från skolledning och kommun. Lärarna resonerar om de digitala redskapen som gynnsamma verktyg med rika möjligheter för elevernas kommunikation, trots identifierade begränsningar, men ser även fördelar i analog undervisning.