Abstrakt 

Bedömning utgör en viktig del av matematikundervisningen på mellanstadiet eftersom den synliggör och stämmer av elevers ämneskunskap och förståelse inom ett område. Två huvudformer av bedömning är summativ och formativ bedömning. Däremot pågår det för närvarande en diskussion gällande huruvida de två bedömningsformerna är separata eller kompletterande metoder. Därmed syftar denna uppsats till att undersöka elevers och lärares uppfattningar om samt erfarenheter av summativ respektive formativ bedömning i matematikundervisningen på mellanstadiet. Det syftar även på att undersöka hur mellanstadielärare motiverar sin bedömningspraktik. För att undersöka ämnet vidare, genomfördes en empirisk undersökning på tre lokala mellanstadieskolor som innefattade både kvantitativa och kvalitativa datainsamlingsmetoder i form av elevenkäter samt semistrukturerade intervjuer med mellanstadieelever och matematiklärare. Resultatet tyder på att lärare uppfattar summativ bedömning som tydligare och mindre tidskrävande än formativ bedömning samt att den är obligatorisk eftersom det svenska skolsystemet kräver betygssättning från årskurs sex. Det är även den bedömningsform som eleverna i högst utsträckning föredrar eftersom de är mest vana vid den. Dessutom tyder resultatet på att lärare önskar arbeta mer med formativ bedömning men att de i flera fall även arbetar mer formativt än vad de är medvetna om. Både lärare och elever uttrycker att återkoppling önskas i större utsträckning än i nuläget. Däremot visar resultatet att även återkoppling förekommer mer än vad som uppfattas av både lärare och elever eftersom det oftast sker i förbifarten. Avslutningsvis indikerar resultatet att summativ och formativ bedömning kan genomföras under samma bedömningstillfälle då läraren kan utnyttja resultaten från ett bedömningstillfälle för både summativa och formativa syften.