Enligt granskningar som Skolinspektionen utfört framkommer det att

utmanande och stimulerande undervisning för elever som ligger långt fram i

sin kunskapsutveckling inte prioriteras i mellanstadiet. Granskningarna

påvisar att problematiken kring ledning och stimulans kan kopplas till

rektorernas organisatoriska arbete kring resursfördelning. Det finns därmed

ett syfte att undersöka rektorers inställning till särbegåvade elever samt vilka

strategier som övervägs. Det empiriska underlaget grundas i

semistrukturerade intervjuer med N=8 grundskolerektorer. Analysen

utfördes med en deduktiv ansats utifrån Dai och Chens tre

praktikparadigmen och fyra paradigmfrågor som resulterade i fem

dimensioner: Vad är särbegåvning, varför ska särbegåvade ges stöd, vem är

särbegåvade genom identifikation, hur kan särbegåvade ges stöd och hinder

i den sociokulturella kontexten. Resultatet i studien visar att rektorer

uppvisar ett varierat synsätt utifrån de tre praktikparadigmen. Resultatet

visar att rektorer har strategier förankrade i differentieringsparadigmet.

Dessutom visar resultatet att hinder i den sociokulturella kontexten

begränsar strategier för stimulerande undervisning gentemot särbegåvade

elever i matematik. Slutsatsen i studien är att rektorers synsätt och strategier

kan förändras beroende av vilken strategi som används för att identifiera

särbegåvade elever; när identifikation sker medför det ett förändrat val av

undervisningsstrategier och följaktligen det matematiska innehållet.