Bakgrund: Användandet av substanser är ett ökande problem såväl globalt som i Sverige. Förekomsten av samsjuklighet anses vanligt förekommande då individer lider av både psykisk ohälsa och ett substansbrukssyndrom. Patienter med substansbrukssyndrom är i stort behov av att samverkan mellan olika instanser är välfungerande för att få adekvat hjälp i sin situation. Trots lagstiftning kring samverkan har brister uppmärksammats. Syfte: Syftet var att belysa specialistsjuksköterskans erfarenheter av samverkan mellan psykiatrisk vård och andra aktörer när patienter har substansbrukssyndrom. Metod: En intervjustudie med specialistsjuksköterskor som arbetade inom öppen- och sluten psykiatrisk vård. Studien hade en induktiv ansats och grundade sig i Graneheim och Lundmans kvalitativa innehållsanalys. Resultat: I resultatet framkom det erfarenheter av utmaningar i samverkan som delats in bristfällig kunskap, resursbrister, bristande uppföljning efter LVM kopplat till otillräcklig kommunikation samt utmaningar i samsynen kring patientgruppen. Erfarenheter av att främja god samverkan lyfts även i resultatet genom positiva erfarenheter av samverkan samt vikten av att samverka med närstående. Konklusion: Att belysa specialistsjuksköterskans erfarenheter av samverkan kan leda till att specialistsjuksköterskan når en fördjupning och medvetandegör sin kunskap. Detta kan bidra till en säkrare och mer personcentrerad vård för patientgruppen samt att specialistsjuksköterskan synliggör de främjande komponenterna och utmaningarna i samverkan.

Background: Substance abuse is an increasing problem both globally and in Sweden. The occurrence of co-morbidity is considered common when individuals suffer from both mental illness and substance abuse syndrome. Patients with substance abuse syndrome are in great need of well-functioning cooperation between different agencies in order to receive adequate help with their situation. Despite legislation regarding cooperation, shortcomings have been noticed. Purpose: The purpose was to illustrate the specialist nurse's experiences of collaboration between psychiatric care and other actors when patients have substance abuse syndrome. Method: An interview study with specialist nurses who worked in outpatient and inpatient psychiatric care. The study had an inductive approach and was based on Graneheim and Lundman's qualitative content analysis. Results: The results revealed experiences of challenges in cooperation divided into insufficient knowledge, resource shortages, lack of follow-up after LVM linked to insufficient communication and challenges in consensus around the patient group. Experiences in encouraging good collaboration is also highlighted in the results through positive experiences of collaboration and the importance of collaborating with close relatives. Conclusion: Highlighting the specialist nurse's experiences of collaboration can lead to the specialist nurse reaching greater depth in and raising awareness of their knowledge. This can contribute to a safer and more person-centered care for the patient group and that the specialist nurse makes visible the promoting components and the challenges in the collaboration.