Syftet med studien är att lyfta hur förskollärare talar om våldsrepresentativa lekar och populärkulturen på förskolan genom fokusgrupper. Vi vill synliggöra och bidra med kunskap om på vilket sätt förskollärare talar om och därigenom ger uttryck för hur de tolkar och upplever våldsrepresentativa lekar på förskolan. Studiens teoretiska ramverk utgörs av socialkonstruktionism och diskursteori, enligt vilken förståelse skapas i sociala interaktioner där diskurser uppkommer i den sociala världen. Insamling av data har skett genom fokusgrupper med sammanlagt sex förskollärare. Det insamlade materialet bearbetades sedan med hjälp av en kritisk diskursanalys med syftet att identifiera vilka diskurser som framträder i talet mellan förskollärarna. Diskurserna som identifierades genom den kritiska diskursanalysen var: Leken som bearbetning, Populärkultur som pedagogisk potential, De yngsta oförstörda barnen, Leken inom de kontrollerade ramarna, Förbud som balansakt, Leken som indikator på när förskollärare bör agera. Slutsatsen för studien är att våldsrepresentativ lek alltid kommer finnas på förskolan trots att den förbjuds eller inte. Som förskollärarna själva talar om så tar barnen med populärkulturen in i leken och det är därför upp till pedagogerna själva att bestämma vilken betydelse leken får för barnen. 

The purpose of this study is to visualize how preschool teachers discuss violence-representative play and popular culture in preschools through focus groups. We aim to provide visibility and contribute knowledge on how preschool teachers discuss and express their interpretations and experiences of violence-representative play in preschools. The theoretical framework of the study is based on social constructionism and discourse theory, which suggests that understanding is developed through social interactions where discourses emerge in the social world. Data collection was carried out through focus groups with a total of six preschool teachers. The collected material was then processed using critical discourse analysis to identify the discourses that emerge in the teacher’s language. The discourse identified through the critical discourse analysis were: Play as processing, Popular culture as pedagogical potential, The youngest and most innocent children, Play within controlled boundaries, Prohibition as a balancing act, Play as an indicator of when preschool teachers need to take action. The conclusion of the study is that violence-representative play will always exist in preschools, regardless of whether it is prohibited or not. As the teachers themselves discuss, children bring popular culture into their play, and it is there for up to educators to determine the significance of play for children.