Denna uppsats argumenterar för att skönlitteratur påverkar sina läsares tanke- och känsloliv, särskilt i en samhällskontext. Genom en närläsning av svenskämnets kursplan på gymnasiet, och i synnerhet dess uttryckliga formuleringar kring ämnets syfte, konstateras att skönlitteraturen anses kunna frambringa personlig förändring och förståelse av omvärlden hos dess unga läsare. Genom att jämföra detta styrdokument med hur ett antal gymnasielärare spridda över landet ser på skönlitteraturen i svenskämnet som ett medium för kognitiv och emotionell utveckling samt undersöka deras kunskaper om en litteraturundervisning med sådana föresatser, dras slutsatsen att svenskundervisningen behöver uppdateras.