Elever i Sverige ska redan i årskurs 3 kunna skriva komplexa och ämnesspecifika texter med stor språklig variation. De förväntas även kunna anpassa sitt skriftspråk efter specifika texttypiska drag beroende på textgenre och syfte. Resultaten från de nationella proven 2018/2019 visar dessvärre att nästan 10% av eleverna inte lever upp till de lägsta kraven gällande just denna förmåga. Tidigare forskning riktad mot elevers skriftliga förmåga visar att grunden för att tillägna sig ett rikt och varierat språk läggs tidigt i skrivinlärningen.En viktig aspekt är då att skrivningen ingår i ett kommunikativt rum där det finns en mottagare av texterna som produceras. Betoning läggs dock på att denna mottagare bör varieras och inte enbart bestå av elevers klasslärare.

Syftet med denna studie är att undersöka mottagarens betydelse för elevers textskapande genom att besvara frågeställningarna; Hur skiljer sig de återgivande texter som är skrivna till en mottagare från de som är skrivna utan mottagare gällande förekomsten av texttypiska strukturer? Hur skiljer sig de återgivande texter som är skrivna till en mottagare från de som är skrivna utan mottagare gällande hur de texttypiska strukturerna skrivs fram? För att besvara frågeställningarna har elevtexter från två olika klasser jämförts och ställts i relation till varandra. Den ena klassen har skrivit sina återgivande texter med vetskapen om att de skulle läsas för klasskamrater, medan den andra har skrivit texter som inte haft någon uttalad mottagare. Resultaten visar att det finns en skillnad gällande hur elever anpassar texter efter sitt specifika syfte beroende på vem som är mottagare av det skrivna.