De personnamn vi bär är språkliga uttryck som är tätt sammanvävda med det vi kallar ”identitet”. Ur ett språkvetenskapligt perspektiv är detta inte så konstigt; namn finns ju till just för att vi ska kunna identifiera, individualisera och singularisera referenter runt omkring oss (Andersson 1996). Vi tar till namn när substantiv och nominalfraser inte räcker till för att vi ska vara entydigt säkra på att vi pratar om samma referenter. Det är helt enkelt inbyggt i namnens funktion i språket att identifiera och fungera som symboler för identiteter. Detta medför att det skapas en relation mellan namn och identitet som befästs och förstärks varje gång namnet används. I psykologiska studier har forskare kunnat påvisa samband mellan uppskattning av det egna förnamnet och graden av självkänsla eller välmående (Joubert 1993, Koole m.fl. 2001), det vill säga empiriskt belägga att förhållningssättet till namnet och förhållningssättet till jaget verkar gå hand i hand. Att omgivningen också drar slutsatser om människors identiteter utifrån namn har framkommit inom bland annat socialpsykologin (t.ex. Mehrabian 2001). I den här artikeln är det dock inte vilka identiteter som helst som står i fokus, utan specifikt diskuteras namns betydelse som resurs för genusrelaterade identiteter. Syftet är dels att föra samman empiriska exempel på hur detta kan te sig i olika sammanhang utifrån min egen forskning, dels att peka på några tendenser inom forskningsfältet som helhet. Texten baseras löst på det plenarföredrag som framfördes under konferensen ”Språk, kön och identitet” i Uppsala, november 2023.