Syftet med uppsatsen är att undersöka hur förskolepersonal upplever de svårigheter som anmälningsskyldigheten för med sig, och att samtidigt försöka kartlägga vilka dessa svårigheter är. Anmälningsskyldigheten regleras av lagen (SoL 14:1) om Anmälan om missförhållanden, vi har valt att fokusera vid de missförhållanden som grundar sig på brister i omsorgen. Eftersom frågan kring vad som är brister i omsorgen är en definitionsmässig fråga tycker vi att det är intressant att undersöka vilka bedömningar som ligger till grund för anmälan om missförhållanden, vi har arbetat utifrån följande frågeställning:

– Vad påverkar förskolepersonalens bedömningar i anmälningar om missförhållanden?

Inom denna frågeställning ryms två aspekter som vi är särskilt intresserade av:

1. Hur konstruerar förskolepersonalen en definition av bristande omsorg och kunskap om utsatta barn?

2. Påverkar relationen till föräldrarna förskolepersonalens förmåga att se och anmäla missförhållande?

För att finna svar på frågeställningarna så har vi intervjuat tio förskolepersonaler på två olika förskolor inom samma kommun. Vi är tacksamma för den öppenhet som intervjupersonerna visat oss och bedömer att sannings- och verklighetsgraden i deras svar är väldigt stor.

Det har visat sig att det finns många hinder som gör det svårt för vuxna att upptäcka utsatta barn, ideologiska föreställningar om familjens integritet och konstellation eller svårigheten att inta ett barnperspektiv, påverkar användandet av lagstiftningen. Förskolepersonalens närhet och lojalitet till föräldrarna gör att de intar ett vuxenperspektiv snarare än ett barnperspektiv.

Definitionen av bristande omsorg och kunskap om utsatta barn varierar mellan de olika intervjupersonerna och vi tycker oss se ett samband mellan detta och förhållningssättet till lagstiftningen. De intervjupersoner som har en mer specifik kunskap kring utsatta barn tenderar även att göra fler anmälningar.

Lagen om anmälan om missförhållanden kritiseras ofta för att vara otydlig och orsaka svåra bedömningar. Det verkar dock som att det är samhälleliga och personliga värderingar som gör bedömningarna svåra snarare än lagstiftningen. Uppsatsen visar på att det är inställningar och relationer till familj och barn som i hög grad påverkar förskolepersonalens bedömningar i anmälningar om missförhållanden.