När en människa blir sjuk förändras inställningen till mat och dryck och av naturliga orsaker blir den döende patienten allt tröttare och dricker mindre. Vårdpersonalen kan ställas inför svåra etiska beslut gällande hydration. I sjuksköterskan omvårdnadsansvar ingår det att minska patientens lidande och främja välbefinnandet. Syftet var att belysa vätsketillförsel för patienten i det terminala skedet. Metoden som användes var en litteraturstudie. Resultatet visade att vätska ges rutinmässigt på sjukhus men inte på hospice. Mängden vätska som tillförs avhjälper inte symtom som exempelvis törst och muntorrhet eftersom dessa symtom förekommer hos de flesta döende. Att ge vätsketillförsel bör grunda sig på en individuell basis där varje patientsituation bedöms enskilt. Resultatet påvisade även att ytterligare forskning efterfrågas för att bättre kunna kartlägga patientens välbefinnande gällande vätsketillförsel i terminalt skede.