Fallskärmsfällning av trupp har nyttjats sedan början av 1930-talet. Under andra världskrigettog utvecklingen fart ochdet ingårsedan dess som en naturlig del i de flesta länders militärastyrkor. I Sverigeförekommer förmåganendastvidnågra få enheter med främstunderrättelseuppgifter. De flesta andra länder har det på större bredd.Syftet med vår forskning är att undersöka om breddad fallskärmsförmåga inomFörsvarsmakten kan leda till ett bättre resursutnyttjande av Försvarsmaktensförbandmotdenframtida utvecklingen.Vi ville ävenundersöka om cheferhar möjlighet attagerautanförboxen och att det kan leda till en bättre hushållning med resurser mot angivna mål.Med en hermeneutisk ansats har vigenomfört en kvalitativ forskning genom intervjuer,faktainhämtning kopplat till utbildningsamt studier av militärhistorien.Fördelarna med fallskärmsförmåga på fler förband kan vara att snabbare kunna förflytta demlängre. Flera förband borde kunna innehaförmågan, kraven är inget hinder. Förmågan bidrarsannolikt till ökad förbandsanda och ger därmed attraktionskraft. Det som idag hindrar enbreddning av fallskärmsfällning är troligen att man inte tänkt tanken, analyserat det djupareeller sett möjligheterna.Vi anser att fallskärmsförmåga i dess enklaste form kan leda till att förband kan lösa fleruppgifter och på alternativa sätt. Det kan vara ett sätt för Försvarsmakten att effektivisera sinafå resurser. Vår rekommendation är att Försvarsmakten genomför en analys av möjligheternaattge några fler förband fallskärmsförmåga.