Denna uppsats avser studera hur kvinnor i diaspora framställs på film. Undersökningen är utförd på filmerna Persepolis (Marjane Satrapi, 2004) och Exils (Tony Gatlif, 2007). De teoretiska utgångspunkter som uppsatsens analysdel grundar sig på är: postkolonialism, hybriditet och postkolonial feminism. Analysen är utförd efter mina egna frågeställningar, tolkningar och reflektioner, med hermeneutiken som metod. Slutsatsen visar att kvinnorna i diaspora framställs som starka och självständiga. De visar motstånd mot auktoriteter. Dock finns det i framställningen även spår av koloniala stereotyper. Samtidigt framställs också kvinnorna med hybrida identiteter. De känner tillhörighet och utanförskap både i sina hemländer och i västvärlden, och de båda ger sig ut på var sin resa undan samhälleligt och patriarkalt förtryck för att nå personlig frihet.