Kravet på att kunna läsa och skriva är stort, både i skolan och i samhället i övrigt. Att lära sig läsa och skriva är en komplicerad process som upplevs mer eller mindre svår när vi tillägnar oss färdigheten. För en del människor förblir det svårt med skriftspråket. Från vetenskapligt håll är synen olika på vad svårigheten egentligen utgörs av. Ligger hindret hos en person eller i relationen med dennes omgivning? Jag har intresserat mig för vilken vetenskaplig syn en offentliga diskurs bygger på. Därför har jag valt att undersöka kommunala handlingsplaner om elevers läs- och skrivsvårigheter. Dessa utgör alltså mitt material. Syfte med min undersökning är att försöka kartlägga vilka perspektiv på läs- och skrivsvårigheter handlingsplanerna inkluderar i sina diskurser. För att försöka urskilja de perspektiv som utgör ”självklar” grund i handlingsplanerna har jag utgått från Laclau&Mouffes diskursteori. Metoden är således diskursanalys. Resultatet gav vid handen att ett medicinskt-psykologiskt perspektiv dominerar handlingsplanerna, men det finns även inslag av ett institutionellt perspektiv. Det sistnämnda leder dock inte till att inkluderande undervisning tas upp. En inkluderande undervisning hade kunnat innehålla fler inslag av praktiska och estetiska ämnen. De hade kunnat leda till att fler elever fått tillfälle att känna ”jag kan”.