Den här uppsatsen tillämpar ett lokalt Varbergsperspektiv på den stora konflikten som lamslog den svenska arbetsmarknaden från den 4 augusti 1909 i drygt en månad framåt. Syftet med den här uppsatsen är att studera hur sex fackföreningar i Varberg agerade under 1909 års storstrejk. Hur föreningarna tog fram strategier gällande den ekonomiska faktorn granskas och då främst hur det såg ut med strejkunderstödet men även strategier mot strejkbryteri och för alternativ sysselsättning undersöks. Primärkällor är följande sex fackföreningars mötesprotokoll; Stenhuggarnas avd. 10, Svenska Typografförbundet avd. 86, Svenska Grovoch fabriksarbetareförbundet avd. 41, Svenska Målareförbundet Varberg, Svenska textilarbetareförbundet avd. 42 och Metallindustriförbundet avd. 166. De två aktiva lokaltidningarna Varbergs Posten och Norra Hallands Tidning Vestkusten har också använts för att skapa en nyanserad bild av fackföreningarnas agerande. Det som är i fokus då är om bilden som protokollen och tidningarna ger stämmer överens med varandra. Metoden som använts har både varit en kvalitativ och kvantitativ analys. Teorin kommer från Bernt Schiller och bygger på hans analys av storstrejksfonden. Även Erik Mobergs teori om alternativ sysselsättning och strejkbryteri används för att besvara frågeställningarna. Studien påvisar att det var en strejk som fackföreningarna i Varberg genomförde utan avgörande understöd från förbundsstyrelserna. Det var relativt få fall av strejkbryteri och strategierna för att förhindra det inkluderade offentlig brännmärkning och strejkvakter. Gällande alternativ sysselsättning var det bara stenhuggarna som gjorde ett riktigt försök att ta fram en alternativ sysselsättning som i längden skulle kunna öka deras strejkuthållighet. Tidningarna och protokollen ger en underliggande känsla av att det var en tryckt stämning i Varberg under storstrejken även om de båda försöker måla upp att det var lugnt och tryckt i staden.