Kritik och analys är adelsmärken i akademins systematiska frambringande av kunskap och allra helst amalgamerade i form av det ”kritiskt analytiska förhållningssättet”. Etymologiskt denoterar dessa ord gränsdragande, finfördelning och fragmentisering. Men om kunskap, i linje med vad föreliggande workshop föreslår, ska kunna vara gränslös, är vi då inte bakbundna från början när våra främsta instrument för kunskapsproduktion redan är kalibrerade för uppdelning i fack och kategorier? Denna presentation funderar över ett alternativ till denna akademins minsta gemensamma nämnare.

Vetenskapssociologen och modernitetsantropologen Bruno Latour (1993, 1998, 2005, 2010 & 2013) uppmanar oss gång på gång att finna alternativ till kritik. Han menar, tvärtemot vad akademins disciplinära beskaffenhet indicerar, att världen och verkligheten inte främst förstås som uppdelad i natur och kultur. Hybrider mellan dessa förmenta poler uppstår bortom vår blick när vi tar detta moderna påstående för givet. Just för att vi tänker oss existensen som en dikotomi på detta vis möjliggörs fler oheliga allianser, eller naturkulturer (Latour, 1993; Haraway, 2008), att uppstå; genmanipulation, kloning, global uppvärmning och nukleära tillbud är bara några exempel.

För att finna en repertoar som inte har denna utgångspunkt, vänder sig Latour till den filosofen Michel Serres, vars omsorgsfulla kartografi över i stort allt är baserad på en princip att utmana all påstådd inkommensurabilitet. Varsamhet, nyfikenhet och upptäckarlust präglar Serres strövtåg genom konstformer, vetenskap, teknologi, och idrott i det som han kallar en encyklopedisk strävan att framlägga en syntes (Serres & Latour, 1995). Just dessa anspråk – encyklopedi och syntes – gör honom till en sällsam figur i det posthumanistiska fält han skrivits in i, då denna tradition snarare vänder sig mot det omnipotenta och imperialistiska etablerandet av slika företeelser. Spänningen mellan det encyklopediska och kärleken till det lokala är en fruktbar paradox som präglar Serres och hans forskarpersona ”kunskapens trubadur”. Hemligheten är att inte upprätta fasta förbindelser mellan företeelser, utan efemära kopplingar, eller ”spårningar, inte spår” som Latour uttrycker det.  

Traceurer (Franska för spårare) kallar de som utövar förflyttningskonsten Parkour sig själva. Deras sätt att upprätta nya kopplingar mellan punkter och byggnader i stadsrummet är som en direkt översättning av Serres filosofiska kartografi. Inspirerad av filosofen Gilles Deleuze, som också verkade i Latour och Serres grannskap, skulle man kunna beskriva parkour som ett slags ”mindre arkitektur” (Jonasson, 2013), vilket för posthumanismens vidkommande medför att människan intar rollen som icke-människan som skapar (nya) förbindelser i givet kollektiv. Genom att ”spåra” mellan Michel Serres och parkourlitteratur avser denna presentation att utveckla ett ”ickekritiskt” – sammanfogande istället för sönderdelande – förhållningssätt att inta inom forskning. Själva demonstrationen – spårandet mellan Serres och Parkour – och de spårande demonstrationerna i dessas praxis skapar förutsättningar för att kunna diskutera ”konsten att spåra” som ett alternativ/komplement till det kritiskt analytiska förhållningssättet. Serres, med den grekiska guden Hermes som inspiration, söker efter en kunskapsinhämtning vars fundament har vingar på sina fötter. Det blir svårt att finna något som svarar bättre mot denna beskrivning än en traceur.