Ungdomar – och särskilt killar – i kommunala förortsskolor är den främsta elevgruppen som missgynnas av det nuvarande skolsystemet. Dessa elevers misslyckanden beskrivs ofta som resultatet av en ”anti-skolkultur”, vilket förklaras av stjälpande maskulinitetsnormer eller avsaknad av uppförandekoder. Trots – eller kanske på grund av – strukturell utestängning har flera självorganiserade utbildningsaktiviteter nyligen vuxit fram bland ungdomar. I den här artikeln visar jag hur tjejer och killar som bor i ett socioekonomiskt missgynnat område och som möter strukturella svårigheter i dagens skolsystem, hittar sätt att utmana eller övervinna denna underordning genom att arbeta med lokaltidningen Life i Orten. Genom att vända mig bort från det problemorienterade perspektivet och i stället diskutera hur ungdomar i förorten organiserar sig via informella lärandepraktiker, utvidgar jag diskussionen och begreppet ”anti-skolkultur” och inkluderar därmed produktiva perspektiv som hittills har förbisetts. Resultaten visar att arbetet med Life i Orten skapar empowerment och nya inlärningsprocesser för ungdomarna genom att möjliggöra för alternativa pedagogiska metoder. Denna frivilliga verksamhet utgör också ett sammanhang där ungdomarnas önskan om bildning kan uttryckas och det hjälper dem att formulera en kritik av det formella skolsystemet, vilket kan förstås som en didaktisk reflexivitet. Hos Life i Orten får ungdomarnas bildningslust komma till uttryck, utifrån arbetsformer som innebär större delaktighet och empowerment.

Mellan resignation & framtidstro är en motberättelse mot den stereotypa bilden av ortens unga och mot de politiskt uppmålade visionerna om en mer jämlik stad genom omvandlingar av det urbana rummet och kortsiktiga insatser i skolor. Boken är ett kollektivt resultat av tre forskningsprojekt som alla kretsar kring begränsningar och möjligheter i unga människors livsvillkor och lärande i några av Göteborgs mest stigmatiserade stadsdelar.

Skolans marknadsanpassning har inneburit såväl ekonomiska, organisatoriska som pedagogiska förändringar för elevers och lärares vardag. I den politiska debatten har friskolornas vinster ofta varit föremål för diskussion, liksom skolsegregationen. Färre har diskuterat hur den pedagogiska miljön har anpassats efter lönsamhetskrav. Genom att rikta fokus mot betygens samtida reformering vill jag med kapitlet visa på hur skolans ekonomiska organisering påverkar elevers skolarbete och i förlängningen sorteringen av elever.

Drawing on a Gramscian Regulation Approach and Harvey’s accumulation by dispossession thesis, this article discusses the structural and hegemonic mechanisms of the neoliberal transformation of Sweden’s welfare sectors. Providing new longitudinal data on welfare retrenchment, corporate governance, wealth shares, and private economic power, the article further analyzes how the transformation of the Swedish post-war universal welfare model is related to class struggle and accumulation regime change in the Swedish economy. Following a decade-long countermobilization of Swedish capital and a severe economic crisis in the early 1990s, neoliberal economic common sense was cemented among social democratic policy elites that manifested itself in an institutionalized austerity polity, leading to a slow but steady dismantling of the Swedish welfare project. Roughly a fifth of employees in the three largest welfare sectors work in private welfare companies that generate tax-financed profits on politically created welfare markets. Welfare profits are in turn defended by a welfare–industrial complex and undergirded by a hegemonic bloc consisting of capital elites and sympathetic policymakers. In the virtual absence of vocal antihegemonic forces, many social democratic leaders have limited criticism against welfare profits throughout the last decades. On the contrary, austerity measures practiced by Swedish social democrats have thereto led to deteriorating social cohesion and spawned distrust among core social democratic voters.