A growing number of young people in Sweden with intellectual disability have organized themselves during the last 15 years in self-advocacy groups for socializing, empowerment, and expressing opposition to the norms and attitudes in a society that labels them as disabled. At the same time, the Swedish welfare system has transformed dramatically with processes of far-reaching individualization, closure of the major institutions, decentralization of responsibility from the state to local governments, and an emerging welfare market where service users are turned into customers. The aim of this article is to analyse and discuss the significance of self-advocacy in the new welfare context. Data were collected over a period of more than 10 years using repeated interviews with members of two self-advocacy groups and participation observations. Findings suggest that participation in self-advocacy groups opens up members for increasing health and well-being through new roles and identities, and it strengthens their control over everyday life. Support is still needed, however, but in new ways; otherwise, the restrictions of the institutions will simply be reconstructed in the new welfare system.

Högskolan i Halmstad har på uppdrag av Region Halland utvärderat den regionala stödstrukturen för samverkan mellan kommunerna och Region Halland i länet. Utvärderingens huvudsyfte har varit att undersöka vilka erfarenheter ett urval av aktörer som arbetar inom stödstrukturen har av denna och vilka synpunkter de har på hur stödstrukturen fungerar. Ett annat syfte var att få underlag för lägesrapportering till SKL samt underlag för fortsatt utveckling och revidering av den regionala stödstrukturen. För att belysa innehållet i den samverkan som sker har man från strategisk nivå i den regionala stödstrukturen valt att till utvärderingen foga ett antal dokument om olika programområdens arbete (se bilagor). Utvärderingen bygger på genomgång av dokument om stödstrukturen och intervjuer med personer på dess olika nivåer. Intervjuer är genomförda med sammanlagt 28 personer från samtliga nivåer inom stödstrukturen: från arbetsgrupper och nätverk intervjuades 5 personer, på taktisk nivå intervjuades 13 personer, på strategisk nivå 8 personer samt från chefsgrupp Halland 2 personer.

Av intervjuerna framgår att det finns bred uppslutning på alla nivåer bakom etableringen av den regionala stödstrukturen. Det förefaller som om strukturen med framgång har implementerats i hela organisationen, vilket är ett förhållande som tidigare forskning visat vara betydelsefull för att samverkan och samarbetet ska utvecklas positivt. Det bör dock framhållas att uppslutningen kring den regionala stödstrukturen utgår från hur denna är tänkt att fungera och inte från hur den för närvarande i alla delar faktiskt fungerar.

Den positiva inställningen till den regionala stödstrukturen innebär inte att det saknas kritiska synpunkter. De som för fram kritik betonar dock att de, jämfört med tidigare, ser etableringen av den regionala stödstrukturen som en förbättring av samverkan och som lovande inför framtiden. Med tanke på att den regionala stödstrukturen befinner sig i ett uppbyggnadsskede framstår det som naturligt med viss kritik. Den grundläggande positiva inställningen kan dock ändras om förväntningarna på den regionala stödstrukturen inte infrias.

Det framgår av intervjuerna att en horisontell integration av samverkan mellan socialtjänsten och den näraliggande hälso- och sjukvården inletts redan innan den regionala stödstrukturen etablerades. En intersektoriell samverkan inleddes över huvudmannaskapsgränserna mellan det dåvarande Landstinget Halland och länets kommuner. Denna samverkan breddades och fördjupades när Region Hallands bildande och sedan ytterligare med den regionala stödstrukturens etablering. Samverkan kan även beskrivas som interprofessionell genom att den innefattar samarbete mellan skilda professioner inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

De som intervjuats inom strategiska gruppen framhåller att det skett en effektivisering bl.a. genom att hälso- och sjukvården inom den regionala stödstrukturen kan samarbeta med ett kollektiv av kommuner istället för med sex enskilda kommuner. Samverkan underlättar även mottagandet och hanteringen av nationella överenskommelser inom berörda områden. En utmaning inför framtiden kan, enligt intervjuerna, bli att tvingas prioritera för att undvika den arbetsbelastning som det innebär att hantera samtliga nationella initiativ.

Det gavs under intervjuerna bevis på att de intervjuade oberoende av organisationstillhörighet delar gemensamma mål. Ett sådant mål som återkom i flera intervjuer avsåg ambitionen att kunna erbjuda invånarna likvärdig vård/stöd oavsett var de bor i länet. Uppslutningen kring en gemensam målbild kan ses som uttryck för integration av samverkan hos de intervjuade. Den breda uppslutningen kommer sannolikt att bidra till att stärka samverkan mellan länets aktörer ytterligare framöver.

Den horisontella integrationen inom den regionala stödstrukturen på chefsgruppsnivå, strategisk nivå, taktisk nivå och inom arbetsgrupper och nätverk har varit framgångsrik. Den vertikala integrationen av samverkan mellan de olika nivåerna i den regionala stödstrukturen verkar emellertid behöva utvecklas. Insynen och kunskapen om vad som sker på de olika nivåerna varierar med den position man har i den regionala stödstrukturen. Bäst överblick av organisationen har man från de översta nivåerna i pyramidens topp, i övrigt begränsas insynen till den egna nivån och näraliggande nivåer. I intervjuerna speglas detta i att man önskar delta på möten på andra nivåer och efterlyser tydliga befattningsbeskrivningar för varje nivå med preciserade beslutsmandat samt en utvecklad informations- och kommunikationsstrategi. Det finns också en kritik som utgår från upplevelser av över- respektive underordning mellan olika aktörer. 

De intervjuade inom chefsgrupp Halland betonar vikten av att den regionala stödstrukturen behåller sitt fokus på nyttan för invånarna i länet. En inställning som delas av flera av dem som intervjuats. På taktisk nivå menar man dock att brukare och medborgare inte involverats i utvecklingen av den regionala stödstrukturen och att deras engagemang inte tagits tillvara i tillräcklig omfattning. En konsekvens av detta har, enligt kritikernas mening, varit att uppmärksamheten i allt för hög grad riktats mot organisatoriska lösningar snarare än mot nyttan för brukarna och länets invånare.

En utmaning som den regionala stödstrukturen kommer att ställas inför är valet mellan förstärkning och utökning av resurser och ambitioner eller en mer återhållsam utveckling som bygger på uppfattningar om risker för byråkratisering och där strukturens stödjande funktion övergår i styrning. Av tidigare forskning framgår att införandet av nya former för samverkan med utökat samarbete ofta leder till ökad arbetsbelastning. Det är uppenbart utifrån intervjuerna att arbetsbelastningen ökat på alla nivåer av den regionala stödstrukturen och att det skapat problem. Även höga ambitioner om att utveckla stödstrukturen riskerar att bidra till ökad arbetsbelastning. Det fördes under intervjuerna fram flera förslag om utökning av den regionala stödstrukturen med ytterligare aktörer. Det är främst hälso- och sjukvårdens medverkan som efterlyses, med önskemål om att denna ska utökas till att omfatta närsjukvården och primärvården i länets kommuner och ytterligare verksamhetsgrenar. Betydelsen av att även finna samverkansformer med de privata utförarna togs upp. Det hävdades vidare att mycket av den problematik som hamnar hos den strategiska gruppen skulle kunna hanteras bättre genom utökad samverkan med skolan och elevhälsan. Utvecklade samverkansformer med kommunernas försörjningsstöd sågs som en annan viktig fråga.

Ytterligare en utmaning för den regionala stödstrukturen är att förankra och utveckla arbetet på bred front med en evidensbaserad praktik inom socialtjänstens och den näraliggande hälso- och sjukvårdens verksamheter genom en tydligare knytning till processtöd och länets FoU-och FoUU-miljöer. Det kan även bidra till att brukarnas erfarenheter får en stärkt ställning, vilket efterlyses i intervjuerna.

Sammanfattningsvis kan konstateras att den regionala stödstrukturen på kort tid fått en bred uppslutning och utvecklat samverkan mellan länets kommuner och Region Halland. Utmaningarna ligger framförallt i att förbättra kommunikation/information, ytterligare förtydliga ansvar och beslutsmandat samt värna strukturens stödjande roll.

Grannsamverkan i flerfamiljshus har i Halland visat sig vara både effektiv och uthållig

Utvärderingens syfte var att undersöka grannsamverkan i flerfamiljshus i två bostadsområden i Halland. Bostadsområdet Sörse är beläget i Varberg och Andersberg i Halmstad. Grannsamverkan i flerfamiljshus började år 2007 i Varberg och är nu inne på sitt sjätte år och i Halmstad på sitt femte år. Rapporten redovisar en stadig minskning av brottsligheten i dessa områden efter att grannsamverkan etablerades. Med hjälp av polisens brottsstatistik (RAR) över anmälningar i Sörse respektive Andersberg har forskargruppen sökt svar på i vilken omfattning grannsamverkan bidragit till att brottsligheten i form av brott mot person, stöld och tillgreppsbrott samt skadegörelse minskat.

Grannsamverkan började med en rivstart på Sörse i Varberg år 2007 och anmälningarna av brott sköt i höjden, en följd av ökad vaksamhet och ökad benägenhet att göra anmälningar i samband med grannsamverkans etablering. Därefter sänktes förekomsten av inbrott och tillgrepp samt av skadegörelsen rejält i området. Brott mot person var mera stabilt över tid men det kan dock noteras en minskning även här. Jämfört med år 2006 innan grannsamverkan etablerades i Sörse och år 2010 har brottsligheten minskat med 37 procent. Brottsligheten på Andersberg i Halmstad har efter etableringen av grannsamverkan under hösten 2008 och början av år 2009 minskat med sammantaget 23 procent år 2010. I båda bostadsområdena noteras en stadig minskning av brottsligheten efter att grannsamverkan etablerats. Minskningen är tydligast när det gäller tillgrepp och skadegörelse. Den är också betydligt större på Sörse och Andersberg jämfört med Varbergs kommun och Halmstads kommun eller Hallands län.

Forskningsmaterialet utgjordes utöver polisens statistik över anmälningar, även av en enkät som besvarats av 503 personer samt av 48 intervjuer med nyckelpersoner och de boende på såväl Sörse som Andersberg. Grannsamverkan har visat sig vara både framgångsrik och uthållig såväl på Sörse som på Andersberg. En anledning är att den har fått växa fram organiskt i båda stadsdelarna utifrån sina skilda lokala förutsättningar. En utveckling som lett till en balans mellan social och situationell brottsprevention.

De organisatoriska lösningarna har visat sig vara uthålliga, på Sörse genom att de tar vara på de boendes engagemang, och på Andersberg genom att grannsamverkan har integrerats i bostadsbolagets verksamhet. Annat som bidragit till uthållighet är utbudet av betydelsefulla roller som grannsamverkare kan ikläda sig. De bidrar till erkännande och uppskattning av grannarna, både när det gäller att organisera sociala aktiviteter för gemenskap, gå rundor i grannskapet, samtala med grannar och föra protokoll över åtgärder för att förhindra brott och brand. De gav grannsamverkare ett erkännande och en känslomässig belöning som motiverar ett fortsatt engagemang.

Till framgångsfaktorerna hör att man som hyresgäst ges möjlighet till delaktighet i bostadsområdets utveckling. Till dessa hör även ett tydligt rättighetsperspektiv som betonar de boendes rätt till en god boendemiljö fri från brott och skadegörelse i samverkan med polis, försäkringsbolag och bostadsbolag. För att framgångsrikt kunna hävda sina rättigheter har vi identifierat några centrala egenskaper hos aktörerna inom grannsamverkan:

• Tilltro till den egna och grannarnas förmåga att värna sitt område mot brott och skadegörelse och att kunna främja gemenskap och trygghet
• Förmåga att mobilisera människor och omgivningens resurser inom grannskapet
• Förmåga att bygga hållbara alternativ som inte blir sårbara t ex beroende på ökande kostnader eller beroende på att grannsamverkan enbart vilar på ett fåtal eldsjälar

Gambling has become quite common in Sweden. The Swedish National Institute of Public Health (2010) has reported that about 70% of the Swedish population has gambled at least once during the last 12 months. Half of the population had gambled with money by 18 years of age and about 11% had gambled for the first time when they were 12-years-old or younger. In the report from the Swedish National Institute of Public Health, gambling problems are related to health problems and risky alcohol consumption. The highest problem rate is found among men aged 18 to 24; almost 1 in 10 had some gambling problems. The share of problem gamblers is found to be twice as high among the under-age gamblers as it is among the population as a whole. Young people gamble less but develop gambling problems to a larger extent than adult gamblers. In this article young people's gambling and their gambling careers are analysed as a natural part of their internalisation of other adult habits.

Health, well-being, quality of life, and lifestyle are central concepts within health science, although generally accepted definitions are still lacking. Lifestyle can either be seen as an independent variable and the cause of unhealthy behaviour or as a dependent variable, which is affected by conditions in the society. In the first case, the attention is directed on each individual case: maintaining or improving health requires changes in lifestyle and living habits. In this perspective, diet and physical activity are important features for health promotion. In the second case the attention is rather directed on structural conditions in society, for example the food industry, the lunches for children at school, and the "fast food" industry should be influenced to protect human health. The structural perspective has, so far, received restricted impact when it concerns prevention and promotion of health. Processes of individualisation in the society have to an increasing extent viewed health as an affair for the individual. The benefits of physical activity, healthy food and beverage, social support, and joy are documented scientifically. In general, the trend towards increasing responsibility for one's lifestyle and health is positive, but might reinforce the inequality in health. With an even harder climate in society there might be a risk that individual health projects undermine the solidarity and the will to accept costs for medical treatment and care for people who risk their health through an unhealthy and risk-taking lifestyle. However, we argue that peoples' well-being and quality of life presupposes a society that stands up for all people.

In most European countries, there is a great need for further education and competence development of professionals supporting young people with violent behavior. To fulfill this need, innovative approaches based on quality guidelines are required. In a comparative research-practice transfer project, partners of Germany, France, Poland, Sweden and Switzerland co-operated for two years to implement and evaluate two different strategies for further education based on the quality criteria developed in a previous study. These quality criteria aim at improving co-operation between different help systems, describe necessary changes in professional attitudes and methods and present more effective strategies for institutions to support young people with violent behavior. The project has resulted in a validation of such pivotal criteria, and driven forward recommendations for the implementation of competence development measures.

In the European countries, a lot of different help offers for families with violent acting children and adolescents exist, in general financed and organised by governmental institutions. Respectively, different systems (youth welfare, school, health, justice) are responsible for the target group. These varying responsibilities can be explained by different traditions dealing with problematic behaviour or by different national structures. In a comparative research project within the Daphne II programme of the European Commission, partners from Germany (ZfKJ Freiburg), France (IRTS Rennes), Sweden (University Halmstad), Poland (University Warsaw) and Switzerland (FH St. Gallen) worked together for two years. The project aimed at the analysis and comparison of ambulant help offers for violent children and young people and their families. As on result, common quality criteria for best practice could be figured out. The book addresses practitioners working with violent acting children and adolescents and their parents in different fields, as well as students, lecturers and researchers.