Med skeva rim, svajig metrik och oanade undertoner skrev Karl Krüger-Hansson sig till odödlighet. Hans sparrisdikter hör till den svenska litteraturens mest säregna och älskvärda pekoralpoesi.

För­ned­ring­arna och för­o­lämp­ning­arna i sam­ti­dens dag­bok­slit­te­ra­tur – och raplå­tar – har en lång och rik för­histo­ria. På Gus­tav III:s tid var det inte ovan­ligt med smä­de­dik­ter där man kal­lade varandra för allt från miss­fos­ter och sodo­mi­ter till kada­ver.

Under 1700-talet var det vanligt att man belackade varandra i ett slags poetiska tweets som sedan spreds i avskrifter. Ofta skedde det i gravdiktens form. Det skriver Daniel Möller, professor i litteraturvetenskap vid Högskolan i Halmstad, i denna gästkrönika som utgår från hans forskning. Den 19 mars håller han en lunchföreläsning, klockan 12.00–1245, på Stadsbiblioteket i Halmstad med rubriken ”Ärekränkande, burlesk och grovkornig humor i svensk gravdiktning förr”, och där han föreläser om sin forskning.