The Secret Diaries of Miss Anne Lister (2010) and Gentleman Jack (2019–2022) are both television dramas based on the private journals of Anne Lister (1791–1840). The diaries were not only partly written in code but make use of idiosyncratic terms, and  the two adaptations deal in different ways with the language used in the diaries. This essay examines the language of Anne Lister’s diaries and compares their two adaptations, The Secret Diaries of Miss Anne Lister and Gentleman Jack, with a particular focus on the use of queer vocabulary. © 2022 The Author(s). Published with license by Taylor & Francis Group, LLC.

Shaw’s Pygmalion is commonly thought of as an adaptation of the myth of Pygmalion, the sculptor who fell in love with his own sculpture. However, the name of “Pygmalion” in ancient mythology is shared by Dido’s brother, Pygmalion of Tyre. This article suggests Pygmalion as playing with these two mythological Pygmalions by moving through the play from the myth of Pygmalion the Cypriot sculptor to the myth of Dido, who escapes from her tyrannous brother, Pygmalion of Tyre. It is particularly relevant that Dido’s alternative name is “Elissa,” which in Dryden’s translation of Virgil’s The Aeneid is spelled “Eliza.” Dido, therefore, shares the first name of Eliza Doolittle, the heroine of Shaw’s Pygmalion, who escapes from the arguably tyrannous Henry Higgins at the end of the play. Reimagining Eliza and Higgins as Dido and her brother leads to a reading in line with Shaw’s anti-romantic vision of Pygmalion.

Mellan 1850 och 1852 skrev den engelska författaren och Shakespeareforskaren Mary Cowden Clarke en rad berättelser som kom att publiceras i samlingsvolymen The Girlhood of Shakespeare’s Heroines. Texterna vänder sig till flickor och följer några av hjältinnorna i Shakespeares pjäser genom barndomen fram till den punkt där Shakespeares handling börjar. The Girlhood är på många sätt en tidig flickbok. Den är också arvtagare till det mer kända verket Tales from Shakespeare (1807), av Charles och Mary Lamb. Både Tales och The Girlhood har förord där författarna förklarar att ett syfte med böckerna är att ge unga läsare, och i synnerhet flickor, en väg in i Shakespeares dramatik. Men där syskonen Lamb återberättar existerande händelseförlopp ur Shakespeare pjäser, och dessutom vädjar till pojkar som läser boken att förklara och läsa högt för sina systrar, vänder Clarke sig istället direkt till flickorna och ger dem nya berättelser som kretsar kring just flickor. Idag är The Girlhood knappast en speciellt lättillgänglig eller representativ ingång i vare sig Shakespeares verk eller flickboksgenren, men den ger en inblick i viktoriansk flickkultur såväl som traditionen att anpassa Shakespeares dramatik för barn. Detta kapitel sätter in The Girlhood i dess historiska kontext och analyserar hur berättelserna förhåller sig till Shakespeare och till flickor. 

Shakespeare’s Hamlet has been retold in children’s versions several times in Sweden in recent years. It was the subject of the first episode of the children’s television programme På teatern [At the Theatre], written and directed by Christina Nilsson for SVT in 2001–2002, where Shakespearean actors meet their child or grandchild backstage after a performance to tell and partly enact the story of the play. In 2005–2006, Lotta Grut wrote the plays Lille Hamlett och spöket [Little Hamlett and the Ghost] and Offelia kom igen! [Offelia Come Again!] for the theatre company Unga Roma. In these fairy-tale versions, the children Hamlet and Ophelia are confronted with death, grief, anger, oppression and erasure. This article argues that the På teatern episode is an adaptation of Hamlet while Grut’s two plays are appropriations. © 2023 Berghahn Books