I boken "En lundensisk litteraturhistoria. Lunds universitet som litterärt kraftfält" presenteras cirka 200 författare från 1600-talet till i dag. Haquin Spegel, Bengt Lidner, Clas Livijn, Esaias Tegnér, Hjalmar Gullberg, Majken Johansson, Göran Sonnevi, Sigrid Combüchen, Lina Wolff – alla har de anknytning till Lunds universitet. Författarpresentationerna kompletteras med tematiska tvärsnitt om ämnen som studentminnen, skildringar av akademikerhem, akademiska tal, essäistik och den för Lund så speciella Q-versen. Boken är rikt illustrerad, 504 sidor lång och redaktörerna är Katarina Bernhardsson, Göran Bexell, Daniel Möller och Johan Stenström. Boken är formgiven av Johan Laserna och utgiven av Makadam förlag.
Samtal mellan Anders Mortensen och Daniel Möller en eftermiddag i slutet av augusti 2017, vid en mikrofon på Språk- och litteraturcentrums café i Lund, med utgångspunkt i Gunnar Ekelöf, Dikter i Grönköpings Veckoblad. Utgivna med en inledning och kommentarer av Daniel Möller (2016) och de nya rön som Möller nu framlägger i Rethinking Scandinavia
Boken Att dikta för livet, döden och evigheten har fokus på perioden 1500 till 1800 och på svensk tillfällesdiktning insatt i sitt nordeuropeiska sammanhang. Fältet är representativt och omfattande. Vi har lyckats intressera forskare inte bara från Sverige utan även från Danmark, Island, Finland, Estland, Ryssland och Tyskland att medverka med artiklar, vilket varit av avgörande vikt med tanke på genrens internationella karaktär. Projektet förbereddes genom ett symposium den 26–28 april 2017 på Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet, benämnt ”Att dikta för livet, döden och evigheten. Nya teorier, metoder och infallsvinklar i forskningen kring tillfällesdiktningen 1500–1800”. Föredragshållarna hade förberetts på att de förväntades omarbeta sina anföranden till vetenskapliga artiklar och att dessa skulle genomgå peer review-process. Det har varit ett övergripande syfte för volymens redaktörer att ordna så att forskningsfältets såväl ämnesmässiga och geografiska bredd som de olika teoretiska och metodiska sätten att närma sig området kommer till sin rätt, och vi har därför kompletterat artiklarna från symposiet med ett antal kortare studier över olika teman.
Barockskalden Jacob Frese tillhörde länge de mest omtyckta svenskspråkiga poeterna från första hälften av 1700-talet, men idag är det få som hittar fram till hans diktskatt. Frese var född i Viborg omkring 1690. Sedan ryssarna 1710 ockuperat staden kom han till Stockholm och fick tjänst som kanslist vid det kungliga kansliet. Våren 1712 drabbades han av ”skälvesot”, en häftig frossa som sedan återkom varje vår fram till hans död 1729. Samtliga vårar under återstoden av sitt liv skrev han en dikt om sjukdomen. I ”Verser i sjukdom”, som sviten kallas, ställs hoppets, lyckans och ungdomens årstid antitetiskt mot den egna ohälsan. Här presenteras några av författarens bästa dikter.
Gunnar Ekelöf var en återkommande medarbetare i Grönköpings Veckoblad under slutet av 1940-talet och det tidiga 1950-talet. I sina alster i tidningen – flertalet publicerade under signaturen A:lfr-d V:stl-nd – ger han uttryck åt en hittills okänd sida av författarskapet. I inledningen diskuterar Daniel Möller, bokens redaktör, Ekelöfs motiv och avsikter med sina bidrag i veckobladet. Möller uppmärksammar även en ”Desperatistisk sonett” och ytterligare tre dikter som tidigare aldrig kunnat attribuerats till Ekelöf.<br/> Det står klart att det Ekelöf ägnar sig åt i Grönköpings Veckoblad pekar fram mot den nyskapande diktsamlingen Strountes (1955). I pekoralpastischen såg han bland annat en litteraturkritisk potential. Genom att skriva ”dåliga” dikter och antipoesi – dikter med avsiktliga dissonanser, absurda fraser och sarkastiska vändningar – kunde Ekelöf i veckobladet rikta kritik mot 40-talisterna och deras många epigoner.
Svenska Dagbladet 19/11 2017, understreckare med anledning av att antologin "Tre sekler av svenska pekoral".
The study examines a hitherto neglected genre in Swedish poetry of the 17th and 18th centuries: the animal epitaph. From 1670 to 1760 a considerable number of such poems were composed by several of the leading poets of the day. Besides tracing the history of the genre back to its origins in the ancient Greek epigram, I am chiefly concerned with the functions that the writing of such epigrams had in 17th and 18th-century Sweden. Two questions are addressed: (1) In what contexts were the poems written? (2) Why were they written, and for what purposes? The short answer is that they were written because they could promote careers; they could serve as covert ways of paying homage to noblemen and royalty; they could also be instrumental in criticizing those in power, or cloak the treatment of politically sensitive topics; they provided a means of educating, entertaining, or comforting the reader, whether a courtier, a member of an order, or a private citizen. The eight chapters of the dissertation are devoted to a discussion of individual poems and authors deemed to be of especial significance. Thus, the courtier Erik Lindschöld’s epitaphs on dogs served to celebrate peripheral events in court life while at the same time enabling the poet to pay his respects to his patroness, the queen dowager Hedvig Eleonora. The learned admiral Werner von Rosenfelt’s “Complaint on the Death of a Very Accomplished Parrot” was intended to teach and amuse; the same goes for the poetic efforts of Germund Cederhielm and Sophia Elisabet Brenner, the Swedish Sappho (who, as a woman, could not hope for preferment but might qualify for monetary rewards). Christoffer Leijoncrona’s epitaph on the bear brought down by Charles XI aims to bestow fame on the king both as hunter and ruler while Israel Holmström’s epitaph on Charles XII’s dog Pompe – the magnum opus of Swedish animal epitaphs – is a personal homage to the king, in which the coarse martial witticisms appropriate to army life serve the purpose of undaunted and humorous flattery. Olof von Dalin’s innovative epitaphs served as a vehicle for censuring the inferior brand of occasional verse produced by his contemporaries and castigated by him. By writing deliberately ‘bad’ occasional verse, Dalin was able to level hard-hitting criticism against his competitors. To a greater extent than any of his contemporaries, Dalin combines different elements of content and form in his epitaphs, which were considered to be politically and aesthetically daring.<br/><br/>--<br/><br/>The dissertation, originally published in Swedish in 2011, may be ordered from Peter Lang Verlag, "Dumb Beasts in Hallowed Tombs: Swedish Funerary Poetry for Animals 1670–1760" (2015): http://www.peterlang.de/index.cfm?event=cmp.ccc.seitenstruktur.detailseiten&seitentyp=produkt&pk=85143&concordeid=265925
Recension av: Louise Hagberg, När döden gästar. Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning, Stockholm: Ersatz, 2015. Boken är en nyutgåva. Den publicerades första gången 1937.
Recension av: Helena Eriksson, Någon syr, är det du? En bok om Unica Zürn & Hans Bellmer, Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2015.
Recension av: Ovidius, Metamorfoser. Tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson. Inledning av Anders Cullhed, Stockholm: Natur & Kultur, 2015.