Avhandlingens övergripande syfte var att undersöka bildterapins möjlighet att bidra till inre förändring och förbättrad hälsa hos individen. Med inre förändring avses en strukturell och varaktig förändring som sker på ett psykologiskt djupare plan, till skillnad mot en yttre och mer tillfällig förändring. Den bildterapeutiska behandlingen bygger på en kombination av bildskapande och olika grad av reflekterande, bearbetande samtal. En triangulär relation, patient – bild – terapeut, är det som på ett avgörande sätt skiljer bildterapi från andra verbala behandlingsmetoder.

Avhandlingens design var främst kvalitativ, med undantag för delstudie I som var en review. I delstudie I granskades studier om bildterapi för tre olika patientgrupper. En kvalitetsbedömning genomfördes med två olika system för evidens. I delstudie II djupintervjuades kvinnor om upplevelser av inre förändring och om den visat sig i utvalda målade bilder. Intervjuerna analyserades med deduktiv och induktiv innehållsanalys. I delstudie III ställdes via e-post två öppna enkätfrågor till bildterapeuter om vad de uppfattade som en inre förändring hos patienten. Data analyserades med tematisk analys. I delstudie IV genomfördes en sekundäranalys av intervjuerna från delstudie II. Utifrån ett teoretiskt perspektiv undersöktes förekomst av vitalitetsaffekter och grundaffekter samt deras betydelse för inre förändring. En deduktiv innehållsanalys genomfördes.

I avhandlingen beskrivs inre förändring och förbättrad hälsa ur tre olika perspektiv; en grupp kvinnliga patienters upplevelser, en grupp bildterapeuters uppfattningar samt ur ett teoretiskt perspektiv. Resultatet visar att bildterapi kan bidra till en varaktig inre förändring som innebär identitetsförändring, förändrat beteende och förbättrad hälsa. Kvinnor som inte upplevt en inre förändring fann att bildterapin var ett stöd i vardagen. Existentiella frågor om meningen med livet var centrala både i kvinnornas och i bildterapeuternas utsagor. Resultatet visar att den terapeutiska alliansen och förmågan att utveckla en reflektiv distans till bilden är avgörande för om en individuell inre förändring är möjlig. Vidare är det viktigt med ett utforskande förhållningssätt och samtal om bildens betydelse för att en inre förändring skall kunna ske. En bildterapeutisk förändringsprocess innehåller vitalitetsaffekter och grundaffekter. Den leder till ökad insikt och medvetenhet om känslor. Den förbättrar självbilden, ökar autenticitet och autonomi, samt ger vidgade perspektiv.

Avhandlingen bidrar till ökad kunskap om inre förändring och förbättrad hälsa genom behandling med bildterapi. Genom att beskriva och visa på att inre förändringar sker, beskriva vad i terapin som upplevs och bedöms som en inre förändring och att bekräfta inre förändring utifrån bakomliggande teorier, kan avhandlingen bidra till att avmystifiera den konstnärsmyt som ofta omger bildterapin och göra den mer förklarbar. Avhandlingen kan bidra till förbättrad kommunikationen mellan bildterapeuter och vårdgivare avseende metodens möjligheter och begränsningar. Vården kan därigenom överväga att använda bildterapi både som ett komplement eller ett alternativ till annan behandling. 

The overall aim of the dissertation was to investigate the ability of art therapy to contribute to inner change and improved health in the individual. Inner change refers to a structural and lasting change that occurs on a psychologically deeper level, as opposed to an external and more temporary change. Art therapy treatment is based on a combination of image creation and a different degree of reflective, processing dialogue. Art therapy is distinguished from other verbal therapies by a triangular relationship, patient – image – art therapist.

The thesis design was primarily qualitative, except for study I, which was a review. Study I involved examination of studies of art therapy for three different patient groups. A quality assessment was carried out using two different evidence systems. In study II, interviews were carried out with women about their experiences of inner change and whether these were exhibited in selected painted images. The interviews were analysed using deductive and inductive content analysis. In study III, two open questions were sent to art therapists about what they perceived as an inner change in the patient. Data was analysed using thematic analysis. Study IV entailed a secondary analysis of the interviews from study II. Based on a theoretical perspective, the occurrence of vitality affects and basic affects and their importance for inner change were investigated. A deductive content analysis was conducted.

This thesis describes inner change and improved health from three different perspectives: a group of female patients, a group of art therapists and a theoretical perspective. The results show that art therapy can contribute to a lasting inner change that involves identity change, changed behavior and improved health. Women who did not experience an inner change found that art therapy provided support in everyday life. Existential questions about the meaning of life were central to both the women's and the art therapists’ statements. The results show that therapeutic alliance, attachment and the ability to develop a reflective distance to the image is crucial to whether an individual inner change is possible. Furthermore, an exploratory approach and reflective dialogue about the importance of the image is important for an internal change to occur. An art therapeutic process of change contains vitality affects and basic affects. It leads to increased insight and awareness of feelings. It improves self-esteem, increases authenticity and autonomy, and provides widening perspectives.

The thesis contributes to increased knowledge of inner change and improved health through treatment with art therapy. By showing that inner change occurs, describing what, is experienced and perceived as inner change, and by confirming inner change by theories, the thesis may demystify the myth of artistry that often surrounds art therapy and make it clearer. The thesis may contribute to improved communication between art therapists and caregivers with regard to the method’s possibilities and limitations. Caregivers can therefore consider using art therapy as a complement or as an alternative to other treatments.