I denna uppsats analyseras Gillian Dysons performancekonstverk Sine ur ett psykoanalytiskt och feministiskt perspektiv. Upplägget för uppsatsen följer Erwin Panofskys ikonologiska tolkningsmodell för att tydliggöra de olika skikt som står att finna i verket. Till skillnad från konstnärens beskrivning av verket som ett minne från sin barndom, anser jag det finnas aspekter i det som talar om såväl Dysons som andra kvinnliga konstnärers roll i konstvärlden. Även användandet av kvinnokroppen i konst och som förmedling av konst diskuteras.