Föreliggande undersökning analyserar ett urval stil- och språkliga drag i tre av Selma Lagerlöfs romaner: Gösta Berglings saga (1891), En herrgårdssägen (1899) och Kejsarn av Portugallien (1914). Analysen är av stilistisk karaktär och har avsett att visa eventuella likheter och skillnader mellan de tre romanerna. Metoden utgår från Cassirer (1970) där ett urval aspekter av relevans för denna undersökning har analyserats. Dessa är aspekter på berättarperspektiv, samt språkliga och allmänt stilistiska aspekter, som redogörs både kvalitativt och kvantitativt. Resultatet i föreliggande undersökning visar att Lagerlöfs språk och stil under det 23-årigatidspann som analyserats är tämligen enhetlig. Det finns inga större skillnader mellan Gösta Berlings saga från 1891, En herrgårdssägen från 1899 och Kejsarn av Portugallien som utkom 1914. Vad gäller berättarperspektivet innehar samtliga tre romaner en allvetandeberättare, men där det i Gösta Berlings saga och Kejsarn av Portugallien även finns avsnitt utifrån ett förstapersonsperspektiv (s.k. jag-form). Lagerlöf lyckas även i samtliga tre romaneratt skapa närhet till läsaren, genom att bjuda in läsaren i handlingen. Avseende de språkliga och allmänt stilistiska aspekterna, genererar Lagerlöf att hålla sig konsekvent i sin stil, men skillnader så som i användandet av skiljetecken finns i resultatet. Romanerna präglas för övrigt av långa meningar, med flera satser och även där är det marginella skillnader som skiljer romanerna åt. Användandet av anaforer visar att Gösta Berlings saga är den roman som sticker av, då det i denna roman är tydligare än i de andra två, men annars tenderar Lagerlöf att använda anaforer, likaså sagostil och bildspråk i sina romaner.