Inom pediatrisk verksamhet är en av de vanligaste undersökningarna för att upptäcka sjukdom att mäta kroppstemperaturen. Den ligger ofta till grund för diagnos och behandling. Syftet med studien var att undersöka sjuksköterskans mätmetod av kroppstemperatur samt hantering av feber hos barn inom pediatrisk verksamhet. En enkät baserad på tidigare studier skapades och därefter genomfördes en totalundersökning vid en pediatrisk verksamhet i södra Sverige. Enkäten byggde på fyra teman; Definition av feber, Temperaturmätning, Bedömning av feber, Febernedsättande åtgärder. I resultatet framkom tydliga variationer mellan sjuksköterskorna i hanteringen av feber, dels när det gäller val av mätmetod och tillvägagångssätt vid temperaturmätning men också hur sjuksköterskan valde att behandla febern. Sjuksköterskorna bedömde behovet av antipyretika på barnets allmäntillstånd. Men då barnet ansågs ha för hög temperatur administrerades antipyretika oavsett barnets allmäntillstånd. Denna temperatur varierade mellan 38°C-40°C. Vid den aktuella verksamheten fanns inga styrdokument eller riktlinjer för hantering av feber och det finns inte heller några nationella riktlinjer. Riktlinjer skulle göra det lättare för sjuksköterskor att fatta enhetliga beslut gällande hantering av feber. Detta leder i sin tur fram till säkrare och evidensbaserad vård för barnen samt möjlighet att ge ett bra stöd till föräldrar. Då föräldrar fått bra råd och stöd känner de sig mer trygga vilket kan leda till att de kan hantera barnets feber hemma och inte är i behov av att uppsöka barnsjukvården i samma utsträckning.

One of the most common ways to detect illness is to measure body temperature. The patient's body temperature is used to determine diagnosis and treatment. The aim of the study was to investigatenurses method for measurement of body temperature andmanagement offever in childrenin thepediatricdepartment. A questionnaire based on previous studies was created.  This questionnaire was used to perform a total survey at a pediatric department in southern Sweden. The questionnaire was formed around four themes; Definition offever, Measurement of body temperature, Assessment of fever andFever-reducingmeasures. The result showedclear variations between the nurses, both in terms of the choiceofwhich measurement instrument to useand procedures fortemperature measurement. How the nurses chose to treat fever also differed between them. The nurses assessed the child's need for antipyretics based on the general condition of the child, but when the nurse felt that the temperature was too high, antipyretics was given. This temperature varied between 38°C-40°C. In Sweden there is no national guidelines about fever management and at the department where the survey was preformed there was not any local guidelines concerning management of fever in children. Guidelines would make it easier for nurses to take consistent decisions regarding the management of fever. This in turn would lead to safer and more evidence-based care for children and the ability to provide good support to their parents. When parents receive good advice and support they feel more confident which will lead to, them being able to manage their child's fever and reduce the need to seek pediatric care.