Denna studie har ämnat att undersöka förskollärares erfarenheter och kunskaper av utagerande barn och vad de grundar dessa på. Vidare berör den också vilka kunskaper eller resurser förskollärarna anser sig behöva i mötet med dessa barn och vilka strategier de använder.

Studien tar din ansats i hermeneutiken och gör en tolkning av forskningsområdet snarare än att den utreder en absolut sanning av det. Empirin är insamlad med hjälp av en kvalitativ forskningsmetod bestående av två fokusgrupper med två förskollärare i varje. En grupp från en förskola och en från en förskoleklass i två olika kommuner. De har diskuterat utifrån fiktiva fall och den insamlande empirin har senare tolkats med hjälp av först och främst Perssons (2009) relationella perspektiv men också till viss del hans kategoriska perspektiv. Arbetet ger en översikt av tidigare forskning om barn med utagerande beteende samt lärares uppfattningar om bemötande av dessa barn.

Resultatet visar att pedagogerna upplever arbetet med utagerande barn som utmanande eftersom det inte finns något standardrecept på hur dessa barn kan bemötas. I studiens resultat lyfter pedagogerna också vikten av att ha ett gemensamt förhållningssätt i arbetslaget. En del bemötandestrategier grundar sig i "ryggmärgsreflexer" men en ännu större del verkar grunda sig i erfarenhet och i vad pedagogerna upplevt som fungerande tidigare. Sammanfattningsvis har resultatet också visat att utbildning och kompetensutveckling ofta stärker och bekräftar pedagogerna i deras redan pågående arbete snarare än att ge dem nya oupptäckta kunskaper.

Nyckelord: Utagerande beteende, bemötande, förskollärare, förhållningssätt, beprövad erfarenhet, kunskap