Som doktorand i ämnet pedagogik hade jag förmånen att ingå i en aktiv forskningsmiljö på Musikhögskolan i Piteå under åren 2002-07 där Sture Brändström var vetenskaplig ledare, tillika min handledare. I forskningsmiljön diskuterades kontinuerligt frågeställningar om: mästarlärartraditioner, lärande som imitation men framför allt lärandesituationer där tyst kunskap var för-givet-tagen. När jag under min forskarutbildning började analysera empiri från olika klassrum i grundskolan visade det sig att även dessa praktiker innehöll olika föreställningar som byggde på tyst kunskap. De femtio pedagoger som deltog i forskningsprojektet använde ett aktionsforskande arbetssätt för att studera och utveckla sitt vardagsarbete med eleverna (Wennergren, 2007). För att kunna utmana traditioner om elevers delaktighet och kommunikation observerade pedagogerna varandras handlingar i klassrummet. På så sätt formulerades en första berättelse om klassrumspraktiken. I detta skede underskattade jag betydelsen av omformuleringar. Senare har jag förstått att om förändring skall leda till förbättring behöver rådande traditioner både formuleras och omformuleras mellan kollegor. Utan att gå vidare in i avhandlingsprojektet nämner jag detta för att lyfta fram hur åren på Musikhögskolan påverkat mitt intresse för praktikens tysta kunskaper och framför allt väckt frågor om hur verksamheter med stor tyst kunskap kan förenas med aktivt utvecklingsarbete.