Problem och möjligheter med samverkande aktiviteter mellan olika organisationer är fortfarande ett relativt outforskat område. Samverkan som ett mer generellt fenomen är en förhållandevis ny arbetsform. Den tillgängliga forskningen tyder på att det finns uppenbara brister i samhällets förmåga att samordna sina insatser när det gäller barn som riskerar att fara illa.

Studien syftar därför till att öka förståelsen om just fenomenet samverkan, och då framförallt när det gäller de svårigheter som kan vara involverade i samverkan mellan skola och socialtjänst, när det gäller barn som far illa eller riskerar att fara illa.

Studien har begagnat sig av en hermeneutisk ansats och genomgående utgått från en kvalitativ metod. Empirin har samlats in via intervjuer med personal från en skola respektive socialtjänst, hemmahörande i en medelstor kommun. Sex stycken semistrukturerade intervjuer genomfördes på plats med representanter från nämnda verksamheter.

Av resultatet framgår det att samverkan är något som fungerar dåligt, brist på återkoppling och orealistiska rollförväntningar lyfts fram som orsaker i kombination med att verksamheterna saknar en fungerande kommunikation mellan varandra och mer arbetar som två slutna organisationer, var för sig.