I denna artikel anläggs ett kritiskt perspektiv på klassisk socialisationsteori, som dels utgår från Maturanas teori om strukturell determinism, och dels den hierarkiska modell för lärande som Gregory Bateson utvecklat. Det teoretiska problem som står i fokus är möjligheten att en individ kan lära sig en typ av falsk epistemologi, som utgår från ett antagande om (det som Maturana kallar för) instruktiv interaktion, dvs att det är omgivningen som bestämmer hur en individ kommer att bete sig. I artikeln hävdas att detta kan ske genom en paradox som består i att en person, i en viss social miljö, lär sig att inte lära sig. Genom att analysera boken ”En flyktning korsar sitt spår” av Aksel Sandemose, som mycket bygger på själv-biografiskt material, påvisas denna möjlighet. Det hävdas att den sociala miljön i bysamhället Jante, som i hög grad styrs av den s k Jantelagen, ligger till grund för lärandet av en sådan falsk epistemologi, och att detta lärande i sin tur bidrar till att upprätthålla densamma på ett sätt som reproducerar kulturen. En sociologisk diskussion förs också, som knyter detta problem till socialisationsprocesser i det moderna och post-moderna samhället.