År 1977 trädde lagen 1977:439 om kommunal energiplanering i kraft i samband med allt mer uppmärksammade miljöproblem. Detta innebar att alla kommuner i Sverige nu var tvungna att arbeta fram en plan för tillförsel, distribution och användning av energi. Planen skulle följas upp löpande och visa såväl genomförda som nya mål. Drygt trettio år har gått sedan dess och miljöproblemen har genom forskning visat sig allt mer hotande för varje år.

Idag belyses energieffektivisering som en av de både mest effektiva och långsiktigt hållbara lösningarna på energianvändningens negativa miljöpåverkan. Dessutom är det till och med ofta lönsamt att investera i energieffektiviseringar. Rimligtvis bör dessa vara en viktig del i den kommunala energiplanen, men är de det? Arbetet redovisar i vilken omfattning som energieffektivisering prioriteras bland de kommunala målsättningarna och åtgärdsförslagen. Resultatet är att de allra flesta av energiplanerna borde vara mer i framkant än idag. Generellt saknas det förslag på åtgärder och många av planerna förlitar sig istället på övergripande mål om en minskad total energianvändning.

En viktig slutsats av granskningen är att energiplanerna skiljer sig stort åt i såväl upplägg som målsättningar, vilket tyder på ett bristande samarbete kommuner emellan samt en oprecist formulerad lagtext. I en bedömning av de tolv energiplaner som granskningen innefattar kan vissa förefalla mer föredömliga än andra men utifrån lagen är det svårt att peka ut någon som oduglig eftersom lagens krav är mycket tolkningsbara. Urvalet av Västra Götalands 49 kommuner gjordes i samråd med Margareta Hallander med ambitionen att få en spridning av små och stora kommuner samt landsbygd och tätort.

Examensarbetet visar även upp ett föredömligt tillvägagångssätt för att få en konstruktiv och motiverande energiplan som skapar förändring. Som grund till detta goda exempel ligger litteratur och egna åsikter.