I uppsatsen prövas om medborgerlig gemenskap och socioekonomisk utveckling kan förklara institutionell effektivitet även i icke-demokratiska länder. Med teoretiska utgångspunkter i Putnams numera klassiska teori från Den fungerande demokratin (1996), som efter modifikationer och med inslag från Linz och Stepans ”fem arenor” från Problems of democratic transition and consolidation (1996), testas teorin genom regressionsanalyser och med ett dataset från The Quality of Government Institute. Uppsatsen kommer fram till att det går att förklara den institutionella effektiviteten genom medborgerlig gemenskap och socioekonomisk utveckling oberoende av om landet är demokratiskt eller ej.