Studiens syfte var att undersöka hur pedagoger samtalar om relationer inom förskolemiljön samt att identifiera de diskurser som framträder i pedagogernas samtal om relationer mellan pedagoger och barn. Kvalitativa fokusgruppsmetoder har använts för datainsamling, varav sju pedagoger deltog. Diskursanalys användes som teoretiskt och metodologiskt ramverk och diskurspsykologi tillämpades för att analysera pedagogernas språk och diskurs. Eftersom diskursanalys är nära sammankopplad med socialkonstruktionismen ingår även detta perspektiv inom ramen för studien. Studiens resultat visar att pedagogerna talar om relationer som en grundläggande förutsättning för både mänsklig existens och pedagogiskt arbete. Resultaten visar även att konstruktioner av relationer i förskolan kännetecknas genom uttalanden om personligt engagemang och moralisk plikt. Slutsatsen som dras i denna studie är att diskurserna synliggör en mer existentiell och holistisk syn på relationer i förskolan.

The purpose of the study was to investigate how educators talk about relationships within the preschool environment and to identify the discourses that emerge in the educators’ conversations about relationships between educators and children. Qualitative focus group methods have been used for data collection, of which seven educators participated. Discourse analysis was used as a theoretical and methodological framework and discourse psychology was applied to analyze the language and discourse of the educators. Since discourse analysis is closely related to social constructionism, this perspective is also included in the study. The results of the study show that the educators talk about relationships as a basic prerequisite for both human existence and pedagogical work. The results also show that constructions of relationships in preschool are characterized by statements of personal commitment and moral duty. The conclusion drawn in this study is that the discourses make visible a more existential and holistic view of relationships in preschool.