I en digitaliserad värld där cybersäkerhet är av yttersta vikt står Sverige inför ett monumentalt skifte gällande sin säkerhet. När konflikter inleds med störningsoperationer och statligt finansierade hacker-grupper blir allt vanligare behöver Sverige, skärpa sig ytterligare. Inte minst inför ett medlemskap i Nato. Det svenska Nato-medlemskapet kommer innebära stora förändringar för Sveriges säkerhet, men vad innebär det egentligen för den nationella cybersäkereten? Och hur arbetar offentlig verksamhet för att uppnå ett önskvärt resultat?

Denna studie syftar till att undersöka Nato-medlemskapets innebörd för den svenska cybersäkerheten genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer samt artikelsökning. Studiens metod gör det möjligt att explorativt undersöka vad ett Nato-medlemskap kan innebära och hur offentliga verksamheter arbetar med cybersäkerheten kopplat till Nato. 

Arbetets resultat och diskussion producerade två primära slutsatser. För det första delar man i Sverige på begreppen cyberförsvar och cybersäkerhet där det första syftar på Försvarsmaktens cyberresurser och det sistnämnda på den generella motståndskraften mot cyberhot, alltså det civila försvaret. Med stöd av intervjuer och artikelsökning kunde slutsatsen dras att samarbete med Nato inte kräver någon större anpassning för cyberförsvaret eftersom de redan är bekanta med alliansarbetet genom historiska och nuvarande samarbeten. Däremot den civila delen av försvaret, cybersäkerheten, saknar erfarenhet och har ett anpassningsarbete framför sig. För det andra kunde arbetet fatta slutsatsen att det är väldigt få offentliga verksamheter som arbetar aktivt gällande cybersäkerhet kopplat till Nato-medlemskapet. Man arbetar på politisk nivå med att ta fram en ny cybersäkerhetsstrategi och andra direktiv och regelverk, men på en lägre nivå väntar man på ytterligare information och direktiv ovanifrån.