Inom pedagogiken som vetenskap i Norden har en inriktning mot relationell pedagogik vuxit fram och fått en allt större spridning sedan millennieskiftet. I det här kapitlet beskriver jag vilka frågor som detta forskningsfält ägnar sig åt, vilka begreppsliga avgränsningar som görs samt vilka tanketraditioner fältet placerar sig i. Jag diskuterar vad som utmärker relationella pedagogiska fenomen och vad ett relationellt perspektiv kan tillföra. Pedagogik handlar om fostran, undervisning och utbildning, om att formas som människa bland människor.

Pedagogik omfattar fenomen som kan vara allt ifrån verksamheter, situationer, sammanhang, relationer, processer och händelser till annat som hör hemma inom det pedagogiska kunskapsfältet. Jag diskuterar hur relationella perspektiv kan belysa de pedagogiska situationernas och relationernas betydelse för att unga människor ska kunna växa, lära sig, och slutligen överskrida skolans och lärarens värld. Det relationella perspektivet synliggör pedagogikens kärnfrågor och ger dem en specifik inramning, varför jag fördjupar frågan om det ”genuint pedagogiska” och påtalar riskerna med att plocka isär eller reducera pedagogikens kunskapsobjekt till mindre beståndsdelar så att förbindelserna och de mellanmänskliga relationernas väv fördunklas. Begreppet ”relationell” används på många olika sätt inom den human- och samhällsvetenskapliga forskningen men det finns en risk att begreppet relationell krymper till att enbart beteckna direkta mellanmänskliga relationer.

Avslutningsvis sammanfattar jag de teoretiska infallsvinklar i pedagogiken som intar ett relationellt perspektiv, och tar upp några kritiska utmaningar som forskningsfältet i sin helhet står inför.