Denna studie undersöker förståelsen för behovet av vård av psykisk ohälsa bland nyanlända flyktingar och asylsökande i Sverige under 1990–2021. Studien tillämpar ett krisnarrativ perspektiv för att kontextualisera varför och hur förändringar i lagstiftningen sker och förståelsen av den. Vidare undersöker studien hur detta beskrivs och förstås i lagtexter, propositioner, offentliga utredningar och rapporter från 1990–2021 med en analytisk ram av krisnarrativ. Denna krisberättelse är konstruerad genom vittnesmål från socialsekreterare, migrationstjänstemän, journalister och professorer kopplade till migration. Detta kommer att förstås utifrån de teoretiska perspektiven om vem som har rätt till rättigheter (Arendt, 2017) och vem som är sörjbar (grievable) (Butler, 2016), samt ett holistiskt perspektiv på hälsa med hjälp av begreppen health-lifestyle (Cockerham, 2005), empowerment och KASAM- känsla av sammanhang.  Genom följande frågeställningar: (1) Hur beskrevs behovet av vård och rättigheter för flyktingar och asylsökande i officiella dokument? (2) Hur har förskjutningen av rättigheter till hälsa och synen på behovet av vård bland flyktingar och asylsökande sett ut? och (3) Vilken inverkan kan rätten att ha rättigheter och att vara sörjbar ha över hälsofrågor hos flyktingar och asylsökande?

En kvalitativ tematisk dokumentanalys antogs med en explorativ design baserad på ett induktivt förhållningssätt till det empiriska materialet. En hermeneutisk tolkning har tillämpats som innebar att skapa en djupare tolkning än den intellektuellt begripliga kunskapen. Resultatet visar att lagtexterna, propositionerna, offentliga utredningarna och rapporterna, har skiftat mot en mer decentraliserad struktur och med ett mer holistiskt perspektiv på hälsa. Tillsammans med vittnesseminarierna vittnar detta om att det paradoxalt nog har lett till en mer individualiserad syn på flyktingar, att de i större utsträckning tar ansvar för sin egen hälsa där en osäkerhet till följd av tillfälliga uppehållstillstånd är kopplad till en otrygg och prekär tillvaro.

This study investigates the understanding of the need for care for mental illness among newly arrived refugees and asylum seekers in Sweden during 1990-2021. The study applies a crisis narrative perspective to contextualise why and how changes in legislation occur and the understanding of it. Furthermore, the article investigates how this is described and understood in legal texts, propositions, public investigations, and reports from 1990–2021 with an analytical frame of a crisis narrative. This crisis narrative is constructed through testimonies by social secretaries, migration officers, journalists, and professors linked to migration. This will be understood from the theoretical perspectives of who has the right to have rights (Arendt, 2017) and who is grievable (Butler, 2016), as well as a holistic perspective on health using the concepts of health-lifestyle (Cockerham, 2005), empowerment and SOC- sense of coherence. This study asks: (1) How was the description of the need for care and rights for refugees and asylum seekers described in official documents? (2) How has the displacement shift in rights to health and the view of the need for care among refugees and asylum seekers looked like? and (3) What impact can the right to have rights and to be grievable have on the health issues of refugees and asylum seekers?

A qualitative thematic document analysis was adopted with an exploratory design based on an inductive approach to the empirical material. A hermeneutic interpretation has been applied which means creating a deeper interpretation than the intellectually comprehensible knowledge. The result shows that the legal texts, propositions, public investigations, and reports have shifted towards a more decentralised structure with a more holistic perspective on health. Together with the witness seminars, this testifies that, paradoxically, it has led to a more individualised view of refugees, that they take responsibility for their health to a greater extent, where uncertainty because of temporary residence permits is linked to an insecure and precarious existence.