Detta paper belyser kultur~natur-temat ur ett idrottsfilosofiskt och idrottssociologiskt perspektiv. Texten behandlar det, för att vara en idrottsliknande verksamhet, relativt nyligen uppkomna kroppsliga och rörelseorienterade uttrycket Parkour–the Art of Movement.

Parkour går ut på att så snabbt och effektivt som möjligt förflytta sig genom i stort sett vilka miljöer som helst; företrädesvis, om än inte uteslutande, i offentliga utomhusmiljöer. Detta, att den går att utöva på platser som tillhör de båda förment motsatta polerna kultur och natur, skiljer ut Parkour från de flesta andra idrotter, både moderna och postindustriella sådana. Problemområdet förstås med Johan Huizingas och Roger Caillois” klassiska” lek-och spel-teorier, enligt vilka ett kollektiv springer ur sina lekar och/eller att de senare tyder på (samt reproducerar) det förra.

Främst diskuteras Parkour utifrån antropologen och vetenskapssociologen Bruno Latours teorier om” den moderna överenskommelsen”, vars nitiska uppdelning av världen i natur och kultur kommit att representera motsatsen till hållbar utveckling. Att förneka dessa polers isärhållning för vetenskapen kan ses som, vad Latour har uttryckt som, en” amodern” strävan. Detta anspråk kan också kallas posthumanistiskt. Om ett samhälle tyder på, springer ur eller reproduceras av sina idrotter, spel och lekar, bör följaktligen de moderna idrotterna granskas noggrant. Essän syftar till att diskutera idrott med Latours ”amoderna” begrepp och undersöker Parkour som en möjlig amodern idrott.