Denna litteraturstudie undersöker tre av Carl Michael Bellmans texter för att undersöka deras relevans i svenskundervisningen, samt om och vad deras parodiska upplägg säger om Bellmans attityd gentemot kristendomen och Gamla testamentet. Undersökningen fokuserar på epistel nr 23, sång nr 35 och sång nr 41. Studien grundar sig på en kvalitativ litteraturundersökning där hermeneutiken används för att tolka fram ett resultat, för att sedan med hjälp av relevant forskning inom ämnet, analysera det framtagna resultatet. Utöver tidigare forskning kommer även litteratursociologisk teoribildning användas för att analysera empirin. Undersökningen urskilde en del tendenser och då framförallt det faktum att Bellman förmänskligar gestalter och berättelser ur Gamla testamentet med hjälp av allusion. I frågan om Bellmans parodi, visar studien att denna genre används av Bellman för att ta ner religionen och dess karaktärer till en lägre och mer samhällsnära nivå. Studien påvisar slutligen även att Bellmans relevans inom svenskundervisningen framför allt ligger i komiken och nöjet med att läsa lyrik som kan ses som mer verklighetsnära för eleverna.