I föreliggande studie behandlas vilka dolda normer och strukturer som genomsyrar förskolans kontext och hur dessa påverkar förskollärares professionsanspråk. Syftet är att ur ett kritiskt perspektiv belysa hur diskurser som präglar en kvinnodominerad verksamhet inverkar på förskollärares handlingsutrymme när det gäller att hävda sin kompetens och på så vis bidra till att yrkets status höjs. Den vetenskapsteoretiska utgångspunkten är kritisk samhällsteori och feministisk poststrukturalism. Med en kritisk ansats har vi försökt hitta alternativa sätt att förstå och konstruera verkligheten. Studien är kvalitativ och bygger på semistrukturerade intervjuer med fyra verksamma förskollärare på olika förskolor i södra Sverige. I resultatet synliggörs hur intervjupersonerna förhåller sig till och positionerar sig utifrån sitt upplevda handlingsutrymme. De aspekter som kan förklara varför förskollärare inte tycks ha någon ambition att positionera sig som högskoleutbildade experter på barns lärande är kvinnokontextens begränsande normer, samhällets syn på yrket som främst omsorgsrelaterat samt den kollegiala lojaliteten.