Problemområdet i föreliggande studie utgår från att tidigare forskning belyser förskolepersonalens osäkerhet i deras arbete med barn i behov av särskilt stöd samt att det finns en avsaknad i tidigare forskning om vilka tolkningsrepertoarer som framträder i förskolepersonalens tal inom området barn i behov av särskilt stöd. Syftet med studien är att undersöka hur pedagoger i förskolan talar om arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Utifrån syftet konkretiseras följande forskningsfråga: vilka tolkningsrepertoarer framträder under fokusgruppssamtal i pedagogers resonemang om sitt arbete med barn i behov av särskilt stöd och hur resonerar pedagogerna om dessa barn som deltagare i barngruppen? Syfte och forskningsfråga besvarades genom tre stycken fokusgruppssamtal med sammanlagt tio pedagoger från tre olika förskolor i södra Sverige. Studien tar avstamp i det socialkonstruktionistiska perspektivet. Vi har använt oss av diskurspsykologi som analysmetod, med analysverktygen tolkningsrepertoar, kategorisering och retorik. Det framträder i resultatet genom pedagogernas tal tolkningsrepertoarer vilka härleds till att specialpedagogiska hjälpmedel är av betydelse för att arbetet med barn i behov av särskilt stöd ska underlättas. Vidare resonerar pedagogerna om tiden som en bristvara i förskolan vilket medför att pedagogerna känner sig otillräckliga i sitt arbete. Slutligen resonerar pedagogerna om att barns olikheter ses som en berikande tillgång till barngruppen men även för hela verksamheten. Resultatet i föreliggande studie bidrar till en ökad kunskap om hur pedagoger talar om arbetet med barn i behov av särskilt stöd vilket är av betydelse för verksamma pedagoger men även för studenter som läser pedagogik för att det ger möjlighet till nya reflektioner.