hh.sePublikationer
Ändra sökning
RefereraExporteraLänk till posten
Permanent länk

Direktlänk
Referera
Referensformat
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Annat format
Fler format
Språk
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Annat språk
Fler språk
Utmatningsformat
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf
Musiken som medaktör: En betraktelse över den aktivt deltagande filmmusiken
Högskolan i Halmstad, Sektionen för humaniora (HUM).
2001 (Svenska)Självständigt arbete på grundnivå (kandidatexamen)Studentuppsats (Examensarbete)
Abstract [sv]
Uppsatsen söker svar på frågan om musiken i film kan tillföra en ytterliga dimension till bilderna, som berättar mer än det våra ögon ser, som driver på eller överraskar narrationen och som ibland med sitt totala uttryck helt enkelt övertar skådespelarnas röster. Frågan om vad musik egentligen är tas upp för att inte binda läsaren vid de mest konventionella musikaliska uttrycken. Musikens tecken spåras med hjälp av semiotiken och musikens modernistiska uttryck givetvis i filmisk symbios med det visuella söks till viss del med hjälp av Gilles Deleuzes filmfilosofi. Utöver dessa båda huvudsakliga teorier redogör uppsatsen för en del av den tidigare men även den nutida forskningen när det gäller ljudbegrepp och teori om filmmusik. De viktigaste namnen är här Christian Metz (semiotiken), Michel Chion (semiotiken), David Bordwell (neoformalismen) samt ovannämnda Deleuze. Läsaren får utöver detta en inblick i filmmusikens roll i historien ur ett filmteoretiskt perspektiv. Analysdelen behandlar olika aspekter på filmmusikens roll som medaktör och genom närstudier av tydliggörande filmsekvenser beskrivs och analyseras teorin om den till medaktör engagerade musiken. En slutsats som uppsatsen drar är att musikaliskt intresserade regissörer som exempelvis Martin Scorsese, David Lynch och Ingmar Bergman samtliga lössläpper musiken i sina filmer på ett sätt som annars är ovanligt. Men åskådarens roll kan på intet sätt förringas. en aktiv musik kräver många gånger en aktiv åskådare för att inte framstå som absurd och främmande. En annan slutsats är att den ordinära formen av filmmusik en bakomliggande och uppbackande ljudmatta av musik finns där för att underlätta för åskådaren att ta till sig av filmen. När musiken däremot blir till en medaktör, medför det att den i samma stund även blir mer krävande.
Ort, förlag, år, upplaga, sidor
2001.
Nyckelord [sv]
Musik som medaktör, filmmusik, filmvetenskap
Identifikatorer
URN: urn:nbn:se:hh:diva-10219Lokalt ID: U5084OAI: oai:DiVA.org:hh-10219DiVA, id: diva2:365333
Uppsök
humaniora/teologi
Anmärkning
Denna uppsats kan beställas från arkivet / This paper can be ordered from the archive. Kontakta / Contact: arkivet@hh.seTillgänglig från: 2010-11-09 Skapad: 2010-11-09Bibliografiskt granskad

Open Access i DiVA

Fulltext saknas i DiVA

Av organisationen
Sektionen för humaniora (HUM)

Sök vidare utanför DiVA

GoogleGoogle Scholar

urn-nbn

Altmetricpoäng

urn-nbn
Totalt: 68 träffar
RefereraExporteraLänk till posten
Permanent länk

Direktlänk
Referera
Referensformat
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Annat format
Fler format
Språk
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Annat språk
Fler språk
Utmatningsformat
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf