Denna artikel undersöker hur äldre människor förhåller sig till livets ändlighet. Till skillnad från många andra liknande studier fokuserar denna studie på äldre människor utanför palliativ vård och äldreboenden, som fortfarande är aktiva och engagerade i samhället. När och på vilka sätt blir livets ändlighet uppenbar för dem i deras vardag? Vilka strategier använder de för att hantera medvetenheten om livets ändlighet? Under 2015 samlades data in via sex fokusgruppstillfällen med personer i åldrarna 69–90 år. Resultaten visar att livets ändlighet var något som alla respondenter förhöll sig till så gott som dagligen och utifrån flera dimensioner. I de flesta fall var det något de hade ambivalenta känslor inför. Många var rädda inför ovissheten i framtiden, men ibland gjorde medvetenheten om livets ändlighet samtidigt nuet mer värdefullt. Döden var närvarande i respondenternas vardag, som något som skulle skjutas upp, planeras och administreras genom den sorts självdisciplinerande tekniker som är betydelsefulla för ”framgångsrikt åldrande”. Jag drar därför slutsatsen att dessa normer och tekniker för framgångsrikt åldrande har expanderat till att även bli normer och tekniker för framgångsrik döende.