Den här rapporten presenterar ett aktionsforskningsprojekt i form av en forskningscirkel om poesi med sjuksköterskor som arbetar med svårt sjuka och döende människor. Med hjälp av dikten så bearbetar de sina existentiella tankar och upplevelser, i det som författarna benämner det existentiella rummet. Sjuksköterskor upplever ofta att de saknar ord att beskriva svåra känslor av existentiell karaktär. Men med hjälp av poesin får känslorna ett språk, som personalen sedan kan reflektera över tillsammans i grupp och med sina patienter. I den aktionsinriktade processen ger sjuksköterskorna uttryck för att poesin hjälper dem att få ihop det professionella och det med mänskliga i omvårdnaden om sina patienter såväl som i sitt eget existentiella rum. Vilket lägger grunden för en ett bättre bemötande. Resutatet av forskningen påvisar bland annat att reflekterande samtal i grupp bör föranledas av en känslomässig förankring utöver det erfanhetsbeskrivande för att uppnå en känsla av mening i själva reflektionen. Det påvisar också vikten av gestaltande aktiviteter i palliativ vård.