I antologibidraget visas att lärande, eller kanske snarare deltagande i olika former av utbildning, rättfärdigas på olika sätt beroende på om de som utbildas är barn eller vuxna. Rättfärdigandet sker genom retoriska konstruktioner av samhället som närmast kan ses som motsatser: barnens skolgång rättfärdigas genom att samhället konstrueras som en, åtminstone värdemässig, konstant; vuxnas deltagande i utbildning rättfärdigas å andra sidan genom att samhället konstrueras som en variabel i ständig och omvälvande förändring. Vad ska vi då ha en sådan kunskap om rättfärdigande av utbildning till? Framförallt kan den kunskapen användas i en kritisk reflektion över den idag ymniga utbildningsretoriken.