Att föra in nya system innan de har hunnit implementeras i den miljö där de ska användas och innan den som ska använda dem hunnit utbildas är inte unikt, varken för 2000-talet eller för den svenska Försvarsmakten. I denna uppsats har vi undersökt nya materielsystem som anskaffats för att tillföras förband under utbildning till eller under genomförande av skarp insats. Vi har funnit att Försvarsmaktens riktlinjer för systemutveckling och materielförsörjning ger vissa förutsättningar för att implementeringen av system ska bli lyckad. Däremot så bör de ytterligare förtydligas när det gäller materielförsök i den fas när systemen kommer ut till förbanden för att användas. Dessutom bör Försvarsmakten i högre grad vara delaktiga i hela livscykeln av systemets utveckling främst ur användarperspektivet. Det är otydligt vems ansvar det är att se till att materielförsök genomförs och vi har i vår fallstudie upptäckt att denna viktiga process glöms bort till förmån för att snabbt få ut systemen i verksamheten. Detta får konsekvenser när det gäller användandet och underhållet av dessa system och även när det gäller att implementera dem taktiskt i förbanden.

Vi har funnit att ju mer komplext ett materielsystem är, desto viktigare är det att fullt ut följa framtagna processer. Annars är risken att systemen används fel, med risk för personskador, trasig materiel eller felaktigt taktiskt användande som följd. Att använda den senaste teknologin blir sällan bra om utbildning och kontext saknas.

Nyckelord: Systemutveckling, Försvarsmakten, Livscykelmodeller, Anskaffningsstrategier, Systemsäkerhet, Målsättningsarbete