The present article analyses why and how Ericsson Telecom assumeda greater responsibility than was legally required when it dismissedmore than 23,000 employees in Sweden at the beginning of the21st century. The analysis starts from neoinstitutional theoryand is based on case studies of the company’s closuresin Norrköping and Linköping. The article focuses,in particular, on the interaction between Ericsson, the tradeunions, the County Administrative Board, the County Labour Board,the Public Employment Service, the Swedish Employment SecurityCouncil, the government and the respective municipalities. Itis shown that the greater responsibility taken by Ericsson wasbased on its desire to maintain legitimacy by taking into considerationprevailing societal expectations regarding the company’sbehaviour.

Hur gör ett företag som gör mer än det tidigare gjort för sin personal vid en nedläggning? Varför gör det överhuvudtaget mer än det tidigare gjort, eller ens behöver? I denna bok analyseras telekomföretaget Ericssons nedläggningar i Norrköping och Linköping under åren mellan 1999 och 2002. Författaren visar hur nedläggningarna utvecklades i samspel med sociala institutioner och i interaktion med fackliga organisationer såväl som bemanningsföretag, Trygghetsrådet och kommunala och statliga myndigheter. Här förfäktas idén att företagets agerande hängde samman med att etablerade organisationer genom sin tröghet till förändring hade skapat utrymme för nya organisatoriska lösningar i samband med rationaliseringar: bemanningsföretagen kunde nu ta över personalansvaret.

Författaren gör också en genomgång av tidigare forskning om nedläggningar och personalinskränkningar, varvid modeller redovisas som förknippats med företag som ansetts ha tagit socialt ansvar när de lagt ner eller minskat på sin personal.